Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag handlar lektionen om religionsfriheten och islamismen.
I stora delar av Mellanöstern har Muslimska brödraskapet aldrig i första hand erövrat makt med våld. I stället har inflytandet byggts genom entrism: ett långsiktigt, metodiskt inträde i samhällets mest legitima institutioner. Skolan. Vården. Välfärden.
MB söker sig systematiskt till skola, vård, socialt arbete, studieförbund och civilsamhälle. Inte för att dominera öppet, utan för att bli oumbärlig. Lärare, kuratorer, imamer, föreningsledare – roller med förtroende och tillgång till unga.
Gratis läxhjälp, kliniker, familjerådgivning, ungdomsverksamhet. Det bygger tacksamhet, beroende och social auktoritet. Politiken kommer senare, när relationerna redan finns.
I Egypten var brödraskapets nätverk i utbildnings- och hälsosektorn avgörande långt innan man vann val. I Syrien fungerade islamiska skolor och kliniker som parallella samhällsstrukturer i opposition mot staten. Makt byggdes inte genom gevär, utan genom klassrum och väntrum.
Denna erfarenhet behandlas i svensk debatt som exotisk och irrelevant. Det är ett allvarligt misstag.
Religionsfriheten är en grundbult i ett öppet samhälle. Den är till för att skydda individen från staten, men i svensk praktik har den allt oftare förvandlats till en sköld mot granskning, där organiserade ideologiska projekt gömmer sig bakom individens rättigheter.
Här ligger den svenska blindheten. Myndigheter tenderar att betrakta religiösa uttryck som privata, isolerade och politiskt neutrala även när de i praktiken ingår i kollektiva, disciplinerande och hierarkiska sammanhang. Analysen stannar vid individen, trots att makten verkar genom gruppen.
Slöjan illustrerar detta tydligt. I entrismens logik är den inte bara ett trosuttryck, utan en social och politisk markör. Ett sätt att signalera lojalitet, skilja insiders från outsiders och etablera normer i miljöer där staten förväntas vara neutral. I skolor och vårdinrättningar fungerar den som ett mjukt maktinstrument, inte genom tvång, utan genom social belöning och bestraffning.
När detta påtalas i Sverige möts det ofta av ett reflexmässigt svar: religionsfrihet. Diskussionen avslutas. Analysen uteblir.
Sverige har byggt sin förvaltning på tillit och rättighetslogik. Det är i grunden sunt men blir farligt när rättigheter frikopplas från ansvar, kontext och maktanalys. Religionsfriheten är inte avsedd att skydda politisk mobilisering i statliga institutioner, blockera professionell neutralitet eller omöjliggöra granskning av informella maktstrukturer i skola och vård.
Ändå är det exakt så den ofta används. Rektorer, chefer och myndigheter backar, inte för att de saknar lagstöd, utan för att de saknar analytiskt mod. Rädslan för anklagelser om diskriminering har ersatt viljan att förstå vad som faktiskt sker.
I Mellanöstern har denna statliga abdikation lett till parallella samhällsstrukturer och i förlängningen politisk makt. Skillnaden i Sverige är formen, inte logiken. Här sker det långsammare, artigare och med juridiskt korrekt språk.
Religionsfrihet får aldrig bli frihet från insyn. Och tolerans får aldrig betyda intellektuell kapitulation. Ett sekulärt samhälle måste kunna skilja mellan individens rätt att tro, och organiserade rörelsers ambition att styra.
Det är först när den skillnaden tas på allvar som religionsfriheten åter blir vad den var tänkt att vara: ett skydd för människan, inte ett verktyg för makt.
Radikalisering i skuggan av protesterna
De propalestinska demonstrationerna i Sverige började som uttryck för frustration över Gazakriget. Men i svallvågorna har något annat vuxit fram: radikalisering, gruppering och ideologisk mobilisering som går långt bortom krav på vapenvila. Nya nätverk, nya symboler och nya organisationsformer syns på gator, i skolor, på universitet och i slutna chattar. Där blandas genuin solidaritet med agitation, martyrkult och ”revolutionär” retorik där våld romantiseras och demokratin definieras som fiende.
Samtidigt är svensk säkerhetstjänst uttänjd bla mellan terrorhot, rysk desinformation, gängvåld och extremhögerns uppsving. Resurserna och kompetensen räcker inte för att följa hur breda proteströrelser fungerar som rekryteringsmiljöer, precis den blinda fläck som möjliggjorde IS-rekryteringen, när hundratals reste utan större institutionellt motstånd och extremistisk retorik kunde gro ostört i skolor, moskéer och sociala medier.
Tre skiften syns tydligt:
- Narrativförskjutning: från Gaza till global ”revolution” (intifada).
Plötsligt handlar det inte längre om vapenvila.
- Normalisering av våldets moral.
Man behöver inte spränga bomber för att vara våldsradikal. Det räcker att kalla civila mål för ”legitima”, att hylla miliser som martyrer eller att omskriva terror som ”motstånd”.
- Rekrytering via identitetstryck.
Unga pressas att ”välja sida”. IS lockade inte med teologi, utan med tillhörighet och moralisk renhet. Mekanismen är densamma.
Det farliga är inte antalet radikala, de är få, utan att rörelsen skapar arenan där de få kan ta nästa steg. Radikalisering fungerar som en tratt, inte en massrörelse.
Skillnaden idag är att målgruppen är bredare, yngre och mer digitalt sammanlänkad. Språket är inte jihadistiskt utan postkolonialt, aktivistiskt, ”anti-imperialistiskt”, men logiken är densamma: världen delas upp i rena och orena, lojala och förrädiska. Demokratin blir hinder, inte ramverk.
Sverige får inte upprepa misstaget att se radikalisering som ett polisiärt eller religiöst särfall. Det är en politisk process som frodas i vakuum: när myndigheter saknar resurser, när skolor saknar stöd, när civilsamhället abdikerar och när moderata röster (pun intended) trängs undan av de mest högljudda.
Vi behöver fler orädda grävande journalister, fler spanare, fler analytiker och fler med språkkompetenser, men också en moralisk ryggrad som vågar kalla antidemokratisk mobilisering vid sitt namn, även när den marscherar under humanitära banderoller.
Det tar inte fyr för att folk demonstrerar.
Det tar fyr när vi slutar se vart vissa av demonstrationerna är på väg.
Trevlig helg!
This shouldn’t be a right-or-left issue. Masked federal agents shooting and killing an American citizen for no reason in broad daylight and then smearing him as a “domestic terrorist” should horrify everyone.
This is police state behavior.
Det är även djupt frustrerande som svensk och medmänniska att konstatera att inte fler rapporterar och protesterar mer mot den islamistiska regimens illdåd i Iran. Det är ett monumentalt svek.
Jag är skakad i grunden över tystnaden och inaktiviteten i väst.
The Founders did plan for it, and created the articles of impeachment. But Congressional Republicans would rather flush 250 years of the greatest country on Earth down the drain instead of showing even the smallest amount of courage before the mad king.
Bruce Springsteen on Trump: “I couldn't care less what he thinks about me. He's the living personification of what the 25th Amendment and impeachment were for. If Congress had any guts, he'd be consigned to the trash heap of history."
RETWEET if you stand with @Springsteen!
Tehran, tonight 👇
This is bravery beyond imagination. Even after the regime murdered thousands of them in the past 48 hours, large crowds are protesting in Tehran and other cities tonight.
That painful moment that arrives for many Iranians has now arrived for me: I now personally know of someone who was killed in the protests in Iran this week
UPPDATERAS: – ryska Saratov Oblast i konkurs – mycket svåra ryska förluster – Georgien prejar oljetanker i ryska skuggflottan, USA jagar sju tankfartyg i Karibien https://t.co/NYOhijDzRb