Mif1972 @malmoif1972 - Twitter Profile

Henry Nowak låg på marken med dödliga skador. Han hade blivit knivhuggen fem gånger. Ett av huggen hade orsakat omfattande inre blödningar. Han var inte ett hot som behövde kontrolleras. Han var inte en misstänkt som först behövde säkras. Han var en 18-årig man som höll på att dö. Ändå blev han handfängslad. Det är den detaljen som gör fallet så outhärdligt. Kroppen på marken berättade redan sanningen. Blodet borde ha talat högre än gärningsmannens lögn. Såren borde ha vägt tyngre än alla reflexer, alla rutiner, alla rädslor för att hantera fel berättelse på fel sätt. Vickrum Digwa hade knivhuggit honom och försökte sedan vända allt genom att påstå att Nowak hade utsatt honom för ett rasistiskt angrepp. Polisen tycks först ha köpt bilden av den blödande unge mannen som problemet. Först därefter upptäcktes det som borde ha varit omedelbart: Henry Nowak var offret. Han var den som måste räddas. Hampshirepolisen har bett om ursäkt. Den brittiska polisens tillsynsmyndighet utreder nu agerandet. Digwa har dömts till livstids fängelse med ett minimistraff på 21 år. Men ingen dom, ingen ursäkt och ingen utredning kan ta bort bilden av en döende ung man som behandlades som misstänkt medan livet rann ur honom. För det mest plågsamma är inte bara att Henry Nowak dog. Det är att han själv försökte säga vad som höll på att hända. Han sade att han hade blivit knivhuggen. Han sade att han inte kunde andas. Och just därför borde hans sista ord inte försvinna i ännu en rapport om bristande rutiner. De borde eka genom Europa: I can’t breathe.