Radikalisering i skuggan av protesterna
De propalestinska demonstrationerna i Sverige började som uttryck för frustration över Gazakriget. Men i svallvågorna har något annat vuxit fram: radikalisering, gruppering och ideologisk mobilisering som går långt bortom krav på vapenvila. Nya nätverk, nya symboler och nya organisationsformer syns på gator, i skolor, på universitet och i slutna chattar. Där blandas genuin solidaritet med agitation, martyrkult och ”revolutionär” retorik där våld romantiseras och demokratin definieras som fiende.
Samtidigt är svensk säkerhetstjänst uttänjd bla mellan terrorhot, rysk desinformation, gängvåld och extremhögerns uppsving. Resurserna och kompetensen räcker inte för att följa hur breda proteströrelser fungerar som rekryteringsmiljöer, precis den blinda fläck som möjliggjorde IS-rekryteringen, när hundratals reste utan större institutionellt motstånd och extremistisk retorik kunde gro ostört i skolor, moskéer och sociala medier.
Tre skiften syns tydligt:
- Narrativförskjutning: från Gaza till global ”revolution” (intifada).
Plötsligt handlar det inte längre om vapenvila.
- Normalisering av våldets moral.
Man behöver inte spränga bomber för att vara våldsradikal. Det räcker att kalla civila mål för ”legitima”, att hylla miliser som martyrer eller att omskriva terror som ”motstånd”.
- Rekrytering via identitetstryck.
Unga pressas att ”välja sida”. IS lockade inte med teologi, utan med tillhörighet och moralisk renhet. Mekanismen är densamma.
Det farliga är inte antalet radikala, de är få, utan att rörelsen skapar arenan där de få kan ta nästa steg. Radikalisering fungerar som en tratt, inte en massrörelse.
Skillnaden idag är att målgruppen är bredare, yngre och mer digitalt sammanlänkad. Språket är inte jihadistiskt utan postkolonialt, aktivistiskt, ”anti-imperialistiskt”, men logiken är densamma: världen delas upp i rena och orena, lojala och förrädiska. Demokratin blir hinder, inte ramverk.
Sverige får inte upprepa misstaget att se radikalisering som ett polisiärt eller religiöst särfall. Det är en politisk process som frodas i vakuum: när myndigheter saknar resurser, när skolor saknar stöd, när civilsamhället abdikerar och när moderata röster (pun intended) trängs undan av de mest högljudda.
Vi behöver fler orädda grävande journalister, fler spanare, fler analytiker och fler med språkkompetenser, men också en moralisk ryggrad som vågar kalla antidemokratisk mobilisering vid sitt namn, även när den marscherar under humanitära banderoller.
Det tar inte fyr för att folk demonstrerar.
Det tar fyr när vi slutar se vart vissa av demonstrationerna är på väg.
Trevlig helg!
No excuses debatteras igen. I början på sommaren besökte jag två skolor i Londons förorter som är No excuses-skolor.
Här kommer några reflektioner i två trådar.
Nr 1: