Kanske når ord som ges luft en gång fram, kanske i en dröm eller i oväntade tankar, en svunnen röst i vinden.
Kanske håller natten dem.
När tala är silver får orden vila i månskenet.
I dagsljuset tar guldet vid.
Natten är en god lyssnare.
Den tar emot varje ord och håller dem varsamt i säkert förvar.
Den avbryter inte – inte mer än med den klarhet som kan nås när ord får flöda och hänga kvar, som kvardröjande toner i en vemodig nocturne.
Natten får orden som inte fick sägas. Känslorna som behöver kläs i ord. Monologen som behöver få uttryck för att läkning ska ske. Sorgen. Ilskan. Ömheten.
Kärleken.
Allt det som föll för döva öron tar natten emot.
En bra förtrollning är lurig. Den vaknar lätt igen när hjärtat vill förtrollas och kärleken är kvar.
Det finns ord som binder samman och ord som kapar band. Kanske finns det även ord som förenar i frihet. Med dem skrivs nästa kapitel.
Ett par ord och så släppte jag taget. Ord nedtecknade och sedan raderade, som i en besvärjelse, en osynlig skära som kapade ett osynligt band. Förtrollningen var bruten.
Vem av oss släppte jag egentligen fri, dig eller mig?
Det finns en frihet, och en sorg, i att sluta försöka. Först i frihet finns det kanske läkning. Och på andra sidan läkningen rum för något nytt.
pull, v.: The farther I go, the more I’m aware that I’ve left the most potent form of you behind. Sometimes I feel you tugging at the string, and other times the string is simply not long enough to bear the distance.
Soluppgången smälter flingorna. Ett milt regn fyller morgonen med doft av liv, av vår. Det viskar som genom tårar om frågor som inte fick ställas och svar som aldrig fick ges.
Regnet sjunger så vackra sånger.
En stjärna klarare än någon annan. Som kan blända och bränna, som kan lysa en väg genom natten.
Som faller och stiger igen.
Ljuset över stilla vatten. Den fladdrande dansen i elden. Solstrålarna som leker fram genom morgondimman.
Min kropp söker din i natt,
Min hand söker din.
Jag viskar ditt namn mot himlen och hoppas att du hör det in i drömmen.
Varför är du inte här?
Du borde vara här.
Det här avståndet är fel.
Älskade människobarn, det var inte ditt fel att du föll. Du trodde att du visste vad du gjorde, du var viss om din makt över dig själv, men du visste inte.
Du kunde inte veta.
Ingen oskuld, men ren i din tillit. Så tillitsfull blir du aldrig igen.
En dag, när hjärtat läkt och smärtan stillats, finns bara de lyckliga minnena kvar.
Eller så sjunker allt in i glömskan; inget lyckligt, inget olyckligt, bara frid.