3 Milliarden Euro Baukosten. Nach 6 Jahren Laufzeit abgeschaltet. Kurz darauf gesprengt. Willkommen in Deutschland, dem einzigen Land, das seine modernste Energie-Infrastruktur pulverisiert, um 2026 bei Dunkelflaute Strom zu Mondpreisen im Ausland zusammenzukaufen.
Man muss sich diese wirtschaftliche Meisterleistung auf der Zunge zergehen lassen:
2015 geht in Hamburg-Moorburg das modernste Steinkohlekraftwerk Europas ans Netz.
Leistung: über 1.600 Megawatt.
Baukosten: 3 Milliarden Euro.
Ein Hightech-Wunderwerk der Ingenieurskunst mit fast 47 Prozent Wirkungsgrad.
2021 schlägt Ideologie die Vernunft.
Wegen des „Klimas“ wird die Anlage stillgelegt.
Man hätte sie als Notreserve für schlechte Zeiten behalten können.
Aber man brauchte wohl Bilder für die Parteibasis:
Ende 2024 fliegen die Schornsteine in die Luft, im Frühjahr 2025 werden die Kesselhäuser gesprengt.
Applaus für die endgültige, unwiderrufliche Vernichtung von Milliarden an Volksvermögen.
Zeitsprung in den späten Herbst 2026:
Die Sonne macht sich rar, der Wind steht still.
Die jüngste Dunkelflaute Ende Oktober trieb die Großhandelspreise für Strom teilweise auf fast 600 Euro pro Megawattstunde.
Ein Desaster für den Wirtschaftsstandort.
Die Lichter bleiben nur deshalb an, weil wir teuer aus dem Ausland importieren.
Der Strom kommt dann eben aus den Kohle- und Atomkraftwerken der Nachbarn, die über deutsche Naivität nur noch fassungslos den Kopf schütteln.
Wir jagen erst unsere modernste Versorgungssicherheit buchstäblich in die Luft und feiern uns dann dafür, dass uns andere Länder bei Flaute retten.
Ein teures Lehrstück darüber, was passiert, wenn Symbolpolitik auf knallharte Realität trifft.
#Dunkelflaute #Energiewende #Strompreise
Australia is going broke under Labor because Canberra is overloaded with useless, overpaid, unionised public servants who never take responsibility for anything.
There, I said it.
Chris, the arrogance is breathtaking.
Free buses weren’t good enough, so you slugged taxpayers $71,000 for luxury limousines in Turkey.
Absolute contempt for Australian taxpayers.
Sverige har lyckats med något historiskt. På bara några år har vi förvandlat ett land med nästan gratis, stabil el till ett land där folk får ångest varje gång de öppnar sin elräkning. Det är en bedrift som få länder matchar.
Förklaringen är enkel och elegant: de rödgr��na stängde kärnkraftverk som producerade el dygnet runt, året om, och ersatte dem med vindkraftverk som producerar el när det blåser lagom mycket. När det inte blåser importerar vi istället el från kolkraftverk i Tyskland eller gas från länder vi helst inte vill nämna. Resultatet? Rekordhöga priser i södra Sverige och politiker som förklarar att det här är precis så det var tänkt.
När elräkningen landar på 12 000 kronor i januari får man höra att det är Putins fel. Eller klimatets. Eller marknadens. Aldrig att det kan ha något att göra med att man medvetet monterat ner den enda energikälla som faktiskt levererar planerbar el i stor skala.
Nej, l��sningen är mer av samma: fler vindkraftverk till havs, fler solpaneler som inte ger något i december, och fler utredningar om hur man ska kompensera hushållen för den politik man just genomfört.
Samtidigt exporterar Sverige el till kontinenten när det blåser bra, för att sedan köpa tillbaka dyr el när det är kallt och vindstilla. Det kallas ”europeisk solidaritet”. Svenska villaägare kallar det något annat när de sitter i mörkret med vinterjackan på och funderar på om det är värt att sätta på ugnen.
Det vackraste är ändå retoriken. Man talar om ”grön omställning” medan elpriset gör att folk tvingas elda med ved eller stänga av elementen. Man talar om ”framtidens energi” medan industrierna hotar att flytta. Och när någon påpekar att Norge och Finland har lägre priser tack vare mer kärnkraft, blir svaret att Sverige är mer progressivt.
Så nästa gång elräkningen kommer: tänk inte på den stängda reaktorn i Barsebäck eller Ringhals. Tänk på de vackra vindkraftverken som just nu står stilla. Det är framsteg. Det är moral. Och det är, enligt de ansvariga, det enda ansvarsfulla valet.
Robert Pattinson no es el James Bond que yo hubiera querido, pero hay que agradecer que al menos no pusieron una gorda trans afroamericana con autismo que se identifica como niña de 9 años.