Att köra lätt MC på B-körkort låter som ett bra förslag. Torde kunna leda till mindre utsläpp och mindre tryck på trafik och parkering i storstäder. https://t.co/cTSm21WeR0
Det mest intressanta efter Egyptens förlust mot Argentina var inte resultatet. Det var reaktionen.
När ett lag leder med 2–0, släpper in tre mål och förlorar matchen finns det en självklar fråga att ställa: Vad gick fel på planen?
I stället fylldes sociala medier av anklagelser mot domaren, FIFA och påstådda konspirationer. Förklaringen skulle återigen finnas utanför den egna prestationen.
Detta är ett mönster som sträcker sig långt bortom fotbollen. I stora delar av Mellanöstern är konspirationsteorier inte ett undantag utan ett standardverktyg för att slippa självkritik. När något går fel är det nästan alltid någon annans fel: väst, Israel, CIA, FIFA, domaren eller någon diffus “agenda”. Allt utom den egna oförmågan.
Det är en kultur som är djupt destruktiv. För den som alltid ser sig som offer har ingen anledning att förändras. Självrannsakan ersätts av självömkan.
Visst kan domare göra misstag. Visst kan enskilda beslut påverka matcher. Men inget domslut tvingar ett lag att tappa en tvåmålsledning. Tre insläppta mål är sällan resultatet av en internationell komplott.
Den obekväma sanningen är att mästarlag vinner trots tveksamma domslut. De försvarar ledningar, anpassar sig och hittar sätt att avgöra matcher. Förlorare letar syndabockar.
Det är också därför många samhällen fastnar i ett permanent tillstånd av frustration. Om varje misslyckande förklaras med yttre krafter blir den egna handlingsförmågan obefintlig. Ansvar blir något som alltid ligger hos någon annan.
Fotboll är förstås bara fotboll. Men reaktionerna efter matchen säger något större. De visar hur djupt rotad offermentaliteten kan vara och hur svårt det blir att utvecklas när varje motgång omedelbart förvandlas till ännu ett bevis på att världen är emot dig.
Den verkliga vägen framåt börjar med en betydligt tråkigare mening:
Vi ledde med 2–0. Sedan släppte vi in tre mål. Där börjar analysen.
Här finns en märklig konsekvenslöshet i Tomas Bodströms resonemang – och den förtjänar att synas i sömmarna.
Bodström har de senaste åren haft ett närmast personligt agg mot Dumpen. Inte mot gärningarna vi dokumenterar. Inte mot barnens utsatthet. Utan mot oss. Det är i sig talande.
I en krönika i Expressen går han nu ett steg längre och påstår att det skulle vara ett hot mot demokratin att Jimmie Åkesson har swishat pengar till Dumpen. Han blandar dessutom ihop detta med påståenden om att Sverigedemokraterna ”går in och betalar rättegångskostnader och böter” – och landar i slutsatsen att detta skulle vara ett brott mot grundlagen.
Det är inte bara fel. Det är rent av osant.
I Sverige får vem som helst swisha pengar till vem som helst. Privatpersoner, politiker, advokater – det är fullt lagligt. Det finns inget grundlagsbrott i att stötta en verksamhet ekonomiskt. Punkt. Att Bodström, med sin bakgrund, väljer att framställa det som något närmast kuppartat är anmärkningsvärt.
Än mer anmärkningsvärt blir det när man jämför med verkligheten. Åkesson har själv varit tydlig: domen mot Dumpen kan mycket väl vara korrekt utifrån dagens lagstiftning – men lagen är fel och bör ändras. Det är ett fullt legitimt politiskt ställningstagande i en demokrati. Det kallas debatt. Inte hot.
Samtidigt pågår en överklagan. Vi har ännu inte ens tagit ställning till vad extern hjälp skulle kunna innebära i praktiken. Men ja – när någon erbjuder stöd till ruljansen som gör att vi kan fortsätta skydda barn, då är vi tacksamma. Det vore direkt oansvarigt att låtsas som något annat.
Och här någonstans avslöjar Bodström sitt egentliga ärende.
Det som nu debatteras i media – ofta från ett mycket specifikt politiskt håll – har nämligen ingenting med barnrättsfrågor att göra. Ingenting med grooming. Ingenting med barn som dagligen far illa på nätet.
Det är en klassisk fokusförflyttning.
Istället för att tala om varför vuxna män kan sexchatta med barn utan att lagen effektivt griper in, pratar man om Swish. Istället för att diskutera hur rättssystemet sviker barn, varnar man för ”demokratihot”. Istället för att rikta ljuset mot offren, riktar man det mot dem som gör något åt problemet.
Det luktar illa. Riktigt illa.
Och när jurister och före detta justitieministrar hellre misstänkliggör civilsamhällets stöd än adresserar barns rätt till skydd – då är det inte demokratin som är hotad.
Det är anständigheten.
Äntligen en lösning på både lokalbrist och verklighetsbrist!
Fastigheter i Kista står tomma – “omöjliga att hyra ut”, säger Fastpartners vd. Ingen vill jobba där längre. Hot, våld, otrygghet. Vem kunde ana att verkligheten skulle komma ikapp även stadsplaneringen?
Men här kommer ett win-win-förslag:
Flytta alla statliga myndigheter i Stockholmsområdet till Kista.
Särskilt de med värdegrundscertifiering och genusstrateg på heltid.
På köpet får vi:
• Billiga lokaler
• Integration i praktiken™
• Direktkontakt med konsekvenserna av den politik man vurmar för
Tänk er Skatteverket, Arbetsförmedlingen och MUCF – sida vid sida med verkligheten.
Kanske dags att byta “allas lika värde” till “allas lika verklighet”?
@E_Invests Det tror inte jag heller! Har själv en relativt stor stek i Cibus. Hur är det med utdelningen i blankade aktier? Måste blankarna betala den till de rättmätiga ägarna av aktierna?