Nattens ”kommer ni ihåg Kakan..🤷🏻♀️”
Kakan Hermansson – exempel:
• Malexander-tweeten (2012, drev 2016):
”Det var ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.” + ACAB (”Dom skyddar nassarna inte oss”). Kommentar till polismorden i Malexander där två poliser sköts ihjäl med egna vapen.
• Sommar i P1-kritiken (2014): Efter presskonferensen: ”Jag är chockad över hur sjukt ’svenskt’ det var.” ”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här.” Kallade kransar i håret, allsång och midsommarstämning för nationalistiskt. Krävde mer ”rasifierade”.
• Gaza-inlägg (2023): Delade ”Zionists, fuck off” och liknande inlägg som anklagade Israel för folkmord. Elle tog starkt avstånd och bröt samarbetet.
Konsekvenser: Trots dessa kontroverser fick hon egna SVT-program, Sommar i P1, reklamsamarbeten och fortsatta plattformar i public service.
Ursäkter räddade delvis läget – ingen cancel, ingen programstopp.
Jämfört med Alinia: Kakans polisförakt, anti-vit/svensk-retorik och starka anti-Israel-uttalanden → fortsatt PS-karriär.
Alinias invandringskritik och street-konfrontationer → omedelbar kris, avhopp och pudel i SVT. Asymmetrin är tydlig.
Vi betalar.
Slut på meddelandet.
När du tar studenten i Sverige för Palestina och Saddam Hussein.
Idén om att man är lika svensk som svenskar även om man föredrar diktaturer i Mellanöstern, ett annat språk, matkultur, religion och en världsbild där Saddam Hussein är bästa flaggan för studentfirande i Sverige.
Den brittiska polisens woke-instruktioner om att inte behandla människor lika utifrån ras och grupptillhörighet fick dödliga konsekvenser i Southampton. Detta är rent vansinne.
https://t.co/6WrABE5KvL
Vidrigt. Jag känner bara förakt för svenska MSM-journalister. Det var därför jag lämnade MSM för 15 år sedan. Ekdal vet inte ens var han har läst att @NickAlinia hotat folk.
Bagdad Bob stod en gång framför TV-kamerorna och förklarade att inga amerikanska stridsvagnar fanns i Bagdad, samtidigt som de syntes bakom honom.
Nooshi Dadgostar verkar ibland ha anammat samma kommunikationsstrategi:
"Det finns inget systemfel."
"Det finns ingen infiltrationsproblematik."
"Det finns inget ledarskapsansvar."
"Det här säger egentligen mer om samhället än om partiet."
”Det är Israels fel”.
Ju fler avslöjanden som presenteras, desto mer framställs partiledningen som förvånade åskådare till händelser de själva förväntas ha kontroll över.
Till slut återstår bara den stora gåtan:
Om allt är enskilda olyckor, alla problem är isolerade incidenter och ingen i ledningen bär ansvar – vem är det då som faktiskt leder partiet?