Efter Rosenbergs utomjordiskt regisserade sista mål och Kennedys frispark med efterföljande fångade bärs så undrar jag om jag någonsin unnat en allsvensk spelare en magisk stund mer än vad jag unnar Johan Larsson detta.
Jag älskar dig gränslöst. Vi pratade i tusentals timmar om calcion. Om sportchefer, agenter, hur allt hänger ihop. Vi hyllade, ifrågasatte, och bråkade om Hellas. Vi reste, poddade, skrev, det var aldrig en stavelse, inte ett ord banalt. Tomrummet du lämnar är oändligt. Fratello, amico, mentor. Du lärde mig allt.