Här finns en märklig konsekvenslöshet i Tomas Bodströms resonemang – och den förtjänar att synas i sömmarna.
Bodström har de senaste åren haft ett närmast personligt agg mot Dumpen. Inte mot gärningarna vi dokumenterar. Inte mot barnens utsatthet. Utan mot oss. Det är i sig talande.
I en krönika i Expressen går han nu ett steg längre och påstår att det skulle vara ett hot mot demokratin att Jimmie Åkesson har swishat pengar till Dumpen. Han blandar dessutom ihop detta med påståenden om att Sverigedemokraterna ”går in och betalar rättegångskostnader och böter” – och landar i slutsatsen att detta skulle vara ett brott mot grundlagen.
Det är inte bara fel. Det är rent av osant.
I Sverige får vem som helst swisha pengar till vem som helst. Privatpersoner, politiker, advokater – det är fullt lagligt. Det finns inget grundlagsbrott i att stötta en verksamhet ekonomiskt. Punkt. Att Bodström, med sin bakgrund, väljer att framställa det som något närmast kuppartat är anmärkningsvärt.
Än mer anmärkningsvärt blir det när man jämför med verkligheten. Åkesson har själv varit tydlig: domen mot Dumpen kan mycket väl vara korrekt utifrån dagens lagstiftning – men lagen är fel och bör ändras. Det är ett fullt legitimt politiskt ställningstagande i en demokrati. Det kallas debatt. Inte hot.
Samtidigt pågår en överklagan. Vi har ännu inte ens tagit ställning till vad extern hjälp skulle kunna innebära i praktiken. Men ja – när någon erbjuder stöd till ruljansen som gör att vi kan fortsätta skydda barn, då är vi tacksamma. Det vore direkt oansvarigt att låtsas som något annat.
Och här någonstans avslöjar Bodström sitt egentliga ärende.
Det som nu debatteras i media – ofta från ett mycket specifikt politiskt håll – har nämligen ingenting med barnrättsfrågor att göra. Ingenting med grooming. Ingenting med barn som dagligen far illa på nätet.
Det är en klassisk fokusförflyttning.
Istället för att tala om varför vuxna män kan sexchatta med barn utan att lagen effektivt griper in, pratar man om Swish. Istället för att diskutera hur rättssystemet sviker barn, varnar man för ”demokratihot”. Istället för att rikta ljuset mot offren, riktar man det mot dem som gör något åt problemet.
Det luktar illa. Riktigt illa.
Och när jurister och före detta justitieministrar hellre misstänkliggör civilsamhällets stöd än adresserar barns rätt till skydd – då är det inte demokratin som är hotad.
Det är anständigheten.
Givet sammanhanget, förutsättningarna och motståndet är detta det absolut sämsta jag sett det svenska landslaget prestera över en halvlek på evigheter. Kanske någonsin. Det är direkt uselt och man skäms.