Det krävdes alltså att den europeiska industrin hamnade i respirator och uppvisade klinisk hjärndöd innan EU-byråkraterna lyckades lokalisera sitt eget förnuft.
EU-kommissionen har drabbats av en akut attack av verklighetsförankring och inser nu att Europa håller på att förvandlas till ett ekonomiskt u-land. Så de föreslår att mildra kraven i utsläppshandeln, en efterlängtad livlina för att stoppa det ekonomiska förfallet. Men i SVT-studion utbryter direkt landssorg. Reportern förklarar med darrande röst att detta minsann kommer att missgynna "svenska gröna satsningar". Det blottar ju hela bluffen: våra skattefinansierade fantasiprojekt är alltså så usla att de blir helt värdelösa så fort EU drabbas av minsta lilla uns av sunt förnuft. Vi har skapat en religiös sekt där framgång mäts i hur effektiva vi är på att avindustrialisera oss själva medan resten av planeten gasar på som vanligt. Sen toppar de eländet med att ta in Centerpartiets Emma Wiesner som gråter ut över att EU sänker ambitionerna och går "extremhögern" till mötes. Att vilja undvika ekonomisk härdsmälta är alltså en högerextrem konspiration nu. Man måste ju bara älska den totala opartiskheten.
Tänk att ingen i den där studion har intelligensen att förklara att när en fabrik stänger i Europa och öppnar i Kina, så försvinner ju inte utsläppen från atmosfären. De byter bara postnummer. Koldioxiden bryr sig liksom inte om ifall den släpps ut i Ludvika eller i Shanghai, men den lilla detaljen är tydligen överkurs för Public Service. Det enda vi uppnår är att vi flyttar utsläppen till andra sidan jordklotet, utraderar de jobb som finansierar vår egen välfärd, och rullar ut röda mattan för Kinas totala ekonomiska dominans.
Hur kan man sitta i en tv-studio med ett rakt ansikte och försvara en politik som gör oss fattiga utan att rädda ett enda gram koldioxid, samtidigt som Kina tar emot vår industri och bygger nya kolkraftverk för att fira?
Grattis SVT som fick Guldspaden för ett gräv de tog av mig. Jag publicerade i september 2023 och avslöjade att AP-fonderna köpt in sig i Northvolt via nytt bolag utan verksamhet. I maj 2025 kom SVTs identiska gräv……
👇👇👇
https://t.co/iL8bpuRQqA
Kjell Hansson:
”När en gigant som Michael Douglas öppnar munnen, darrar hela medielandskapet.
Han är inte en skådespelare som lägger upp en story och raderar den en timme senare. Han skriver inte vaga tweets som kan tolkas åt alla håll. Michael Douglas ställde sig framför kamerorna och gjorde det kristallklart: världen har helt tappat sin moraliska kompass.
Israel, sa han, står på frontlinjen i en kamp. Inte en kamp om territorium. Inte en kamp om makt. En kamp om hela västvärldens värderingar – demokrati, frihet, mänskliga rättigheter. Allt det som människor gärna pratar om på Twitter men inte är villiga att kämpa för.
Han avfärdade rakt av, utan att blinka, varje försök att jämföra IDF med extremistiska terroristorganisationer. En sådan jämförelse, sa han, är en förolämpning mot verkligheten. Den ena sidan skjuter raketer mot civila och gömmer sig bakom barn. Den andra sidan ringer civila före ett anfall och uppmanar dem att lämna området. Att jämföra dem är inte kritik – det är moralisk blindhet.”
Det var inte nog med att Socialdemokraterna systematiskt har lurat äldre svenskar på deras pengar via S lotteri, för att dra in pengar till den egna partikassan. Nu har socialdemokrater lurat äldre dementa igen. Här finns ett mönster. Kort sammanfattning i SVT:s Svenska nyheter.
När lagen skyddar känslor – men lämnar barnen
Idag föll domen mot Dumpen för grovt förtal.
En fällande dom. Förväntad, men ändå avslöjande.
Inte avslöjande om Dumpen.
Utan om hur märkligt det svenska rättsläget är när vuxnas integritet ställs mot barns utsatthet.
För låt oss reda ut vad domen inte handlar om.
Den handlar inte om huruvida mannen haft sexuella konversationer med ett konto han uppfattade som en fjortonårig flicka.
Den handlar inte om huruvida han skickade sexuella bilder.
Det är ostridigt. Det förnekas inte.
Det som prövats är i stället om publiceringen fick honom att framstå som klandervärd.
Och ja – det fick den.
Det är där vi befinner oss i Sverige 2026.
Sanningen är inte problemet.
Handlingarna är inte problemet.
Problemet är att någon som gjort detta upplever sig kränkt när det blir känt.
Det är ett rättssystem som säger mycket – men inte till barnen.
För vad signalerar det här till barn som utsätts?
Att sanningen är riskabel.
Att vuxnas upplevelse väger tyngre än deras egen verklighet.
Att den som berättar kan bli ett juridiskt problem – inte den som gjort fel.
Domen kommer att överklagas.
Inte av prestige.
Inte av trots.
Utan därför att den här typen av rättsläge måste prövas högre upp.
Dumpen kommer inte att ändra riktning.
Vårt uppdrag står fast.
Vi kommer fortsätta arbeta för att förebygga övergrepp och synliggöra ett problem som samhället länge föredragit att hantera i teorin snarare än i verkligheten.
Självklart kommer vi se över våra metoder.
Det gör man när man tar ansvar.
Men den som tror att en dom förändrar vår grundinställning har missförstått allt.
För mellan att skydda ett barn
och att skona en vuxen från obehag
finns det inget dilemma.
Och tills Sverige fullt ut verkar förstå det
kommer vi fortsätta säga det högt.
Jag läser ofta människor som skriver att ”de rika måste beskattas mer”, och det här visar egentligen bara hur felinformerad vissa är.
Det låter kanske logiskt vid första anblicken - men så här fungerar ett lands ekonomi i verkligheten:
Entreprenörer → Skapar företag → Skapar jobb → Skapar löner → Skapar skatter → Skapar välfärd
All välfärd vi har - skola, vård, omsorg, trygghet, finansieras av dessa skatter som bara kan uppstå när någon först har skapat värde.
Allt börjar i första ledet.
Utan det finns inget av det andra.
Staten kan trycka pengar, ja.
Men den kan inte trycka fram jobb, innovation, investeringar, produktion, tillväxt eller välstånd.
Staten kan bara fördela det värde som redan har skapats av människor som bygger och producerar.
Och när man glömmer det blir bilden skev.
För kedjan fungerar också så här:
Utan entreprenörer → Inga företag → Inga jobb → Inga inkomster → Inga skatter → Ingen offentlig sektor
Här kommer dessutom den del som nästan ingen vill prata om:
De som säger ”vi måste höja skatterna för att ha råd” missar grundproblemet.
Det är inte att staten får för lite pengar.
Det är att staten slösar bort enorma summor på saker som inte skapar värde eller avkastning.
Det hjälper inte att ösa mer pengar in i ett system som läcker åt alla håll.
Och när man sedan går på entreprenörer och högpresterande individer med högre straffskatter och fler hinder, händer det här:
Straffskatter → Kapital flyttar → Entreprenörer flyttar → Skattebasen krymper → Staten får mindre pengar
Det är inte en teori.
Det händer varje gång länder försöker straffa sina mest produktiva människor.
Pengar och talang är mobila.
Välfärdsstaten är det inte.
Den enda lösningen som fungerar är denna:
Fler som skapar → Fler jobb → Mer tillväxt → Högre skatteintäkter → Ett rikare samhälle för alla
Det är just dessa skatteintäkter som bygger hela välfärden. Utan värdeskaparna finns det inget för staten att fördela.
Välstånd kommer inte från att ta mer.
Välstånd kommer från att fler får möjlighet att skapa mer.
Mästarklass av Pierre Poilievre-partiordförande för det konservativa partiet i Kanada-för hur man hanterar en vänsterlutande journalist. Han gör det dessutom när han lugnt tuggar på ett äpple.
Historieglidningen mitt ibland oss
Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär,
eller torterades,
eller avrättades
eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem
eller på en musikfestival.
Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen.
Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden.
Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar.
Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande.
Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone.
Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober. Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat.
Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden.
Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen.
Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien.
Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket.
Am Israel Chai
Idag är en historisk dag. Men låt oss först backa bandet 2 år. När den nuvarande regeringen tillträdde uppgick medlen till det civila försvaret till 2,7 miljarder kronor per år.
Det har snart gått 10 år sedan riksdagen beslöt att totalförsvaret skulle återuppstå. Det civila försvaret så som vi en gång kände det var nedlagt. Man började från noll och väldigt lite hände, bland annat därför att resurserna lyste med sin frånvaro.
Idag har vi presenterat den största satsningen på det civila försvaret sedan det kalla krigets slut. I budgeten för nästa år ökar anslaget med 2 miljarder till 8,5 miljarder kronor och 2028 kommer vi per år lägga 15 miljarder kronor på det civila försvaret. Det gör att det civila försvaret resursmässigt i relation till det militära försvaret hamnar på ungefär samma nivå som under det kalla kriget.
Detta är en historisk milstolpe och ger oss förutsättningar att säkerställa att vårt samhälle har bättre förutsättningar att hantera ett väpnat angrepp. Genom att upprätthålla funktionalitet i de mest grundläggande delarna av samhället och säkerställa att hela det civila samhället klarar av att stödja försvarsmakten i att lösa sin uppgift bygger vi ett mer motståndskraftigt land.
Alla ni sk journalister som stod som en bisvärm runt Ebba Busch, jag har ännu inte sett er stå runt Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar och kräva svar på frågor om vänsterns antisemitism. HYCKLARE!