Kontorets fönster öppna. Ännu hörs
hur hästen trampar därinne.
Den gamla hästen med stämplarnas hovar.
Först efter midnatt blir gatorna tomma.
Det är äntligen blått på alla kontor.
I drömmen steg jag ner i en självlysande bassäng under jorden,
en svallande gudstjänst.
Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp!
Och över mig trampet av miljoner tvivlare.
Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång.
Vi stod under ett träd och kände tiden sjunka och sjunka.
Kyrkogården och skolgården möttes och vidgades i varann som två strömmar i havet.
Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.
Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.
Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.
Blickar i alla riktningar
på resan genom berget.
Ingen förändring ännu.
Men närmare ytan började
frihetens humlor surra.
Vi steg ur jorden.
Landet slog med vingarna
en gång och blev stilla
under oss, vidsträckt och grönt.
Sädesax blåste in
över perrongerna.