En kille hejade på sin vän under Göteborgsloppet. Vrålade ”KOMIGEN HENRIK BARA TVÅ MIL KVAR. KOM IHÅG ATT DET ÄR ASFALT DET ÄR VARMT” och det kan vara den deppigaste peppen jag någonsin hört
I ett år nu har jag velat börja rida igen. Har ridit hela mitt liv men la ner pga min häst gick bort, tappade motivationen och ville göra annat. Men nu saknar jag det så mycket att det gör ont…
Vet att det är orimligt, ingen är säkert arg på mig för att jag la ned. Men alla minnen, all tid jag la ner. Allt jag vill är att börja igen samtidigt som jag bara vill stoppa huvudet i sanden och aldrig åka dit igen
Men har ju inte ridit på två år. Är så rädd att jag glömt allt (även om jag ridit i 12 år innan jag la ner). Skäms också för att träffa alla på stallet, känns som att jag förrått dem när jag slutade. Och tänk om jag är super mycket sämre än jag var förr
Det är officiellt ”gå ut i kavaj för man är trött på att ha dunjacka på sina utgångar men ångrar sig så fort man går hemifrån för det är fortfarande -10 grader ute”-season