Jag vet inte. Jag vet inte hur detta bara kan få fortgå månader efter månader. Någon skrev här tidigare att för svenskar är det något som händer i "periferin".
Här händer det i hjärtat, i magen, i hjärnan.
I musklerna.
Efter att jag suttit och pratat med människor som kommit ut från Gaza och hört deras berättelser får jag nästan svårt att resa mig upp. Det gör ont på ställen jag inte visste man kunde ha ont i. Fötterna, skenbenen ...
Maten tappar smak när man vet att andra inte har, att ligga i en säng ger bara dåligt samvete när man vet att andra ligger på marken i kylan ... Alla som är sjuka och inte kan hitta medicin. Luftvägsinfektioner, diarré, löss, skabb ...
De som inte kan begrava sina egna familjemedlemmar och tvingas lämna dem i rasmassor. De som ser sina husdjur skjutas ihjäl. De som går upp tidigt på morgonen, eller snarare när det fortfarande är natt, för att hitta något att elda. De som försöker hjälpa varandra med vad de har, löv, smutsigt vatten som smakar salt ... Händerna som spricker av arbetet och av kölden.
Usch jag mår illa.
Och i andra länder, faktiskt den del av världen jag kommer ifrån, skickar man pengar och vapen för att det ska kunna fortsätta! Fortsätta tills vad uppnåtts? Hamas och andra grupper har bildats i motstånd till en ockupation. Dessa grupper kommer alltid finnas så länge det finns en ockupation och palestinier inte har en egen stat.
Hur ska man som människa kunna vara en del av detta? Som vi tvingas se live 24/7?
Om det hjälpte att jag dog för att några barn skulle slippa dö så skulle någon få skjuta ihjäl mig. Nu.
Den här världen vill man ju för övrigt inte ens bevittna eller kännas vid.
Finns det någon som fortfarande tycker att kriget i Gaza är rättvist, proportionerligt och att det är rätt om det fortsätter?
Finns det någon som fortfarande tycker att lösningen är militär och inte politisk vid ett förhandlingsbord?
Om varje barn som mördats i Gaza de senaste månaderna kunde få sörjas på en begravning bara en enda dag, skulle detta pågå oavbrutet i drygt trettio år.