Anders Ström

Pappa, farfar, morfar, make, man mitt i ett gott liv. Omåttligt nyfiken.

[Filippa Mannerheim 📖📚✍️ @FMannerheim]

Min son ska börja åk 4. Hans rektor skickade ut ett sommarbrev till alla föräldrar och skröt om skolan nu ska satsa ännu mer på digitala verktyg i undervisningen. Hopplösheten i detta!💔

Vi behöver Liberalernas skolkloka reformer. Det här går inte längre. https://t.co/anj5nPILbP

[Klara Klingspor @kuriosakabinett]

Skriver om ett tankesätt som aldrig borde ha tillåtits tolka och styra samhällsutvecklingen.

https://t.co/WvfcH0cKG8

[Agnes Wold @AgnesWold]

Det är så man bara vill gråta https://t.co/lI2qI2EQXD

[Linnea Lindquist @rektor_linnea]

"Svenska lärarutbildningar kryllar av proggiga ideologer som vill ha en skola som är direkt skadlig – särskilt för barn till lågutbildade föräldrar"

Jag skriver om ett häpnadsväckande remissvar på läroplansutredningen.

Läs, och dela! https://t.co/xgZP521dY8

[Riksstudios @Riksstudios]

Se när Ebba tröttnar på SD-kortet

[Krister Thelin @KristerThelin]

Ni förefaller ha låga anspråk på *Grej* på redaktionen, @dn_ledare Hela denna uppblåsta affär om vad statsministerparet använder sina officiella bostäder till är pinsamma för alla inblandade, utom för dem på Harpsund och i Sagerska Palatset boende.

[Mira Klang @miraklangs]

🧜🏻‍♀️ När kejsaren leker sjöjungfru och flickor får ta smällen. Läs mig idag i Bulletin: https://t.co/KSj4525KKL

[Maria M Stenergard @MariaStenergard]

Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.

Det är en helt ny rörelse som växer fram. Som gömmer sig bakom yttrandefriheten, men som inte alls respekterar den. Demonstranter som gör mer än demonstrerar. Detta hör inte hemma i Sverige.

[Carl-Oskar Bohlin @CarlOskar]

Sverige måste vinnas tillbaka från kränkthetskultur och dominansbeteende.

Det som inträffade förra måndagen när jag skulle ta mig hem från riksdagshuset handlar inte om mig, det handlar om Sverige.

Det handlar om hur den judiska minoritetens tillvaro sett ut ända sedan den 7:e oktober 2023, och tyvärr får man säga, även i delar dessförinnan. Det handlar om hur vanliga svenskar känner sig begränsade i det offentliga rummet, att man undviker platser eller för den delen drar sig för att säga ifrån när någon beter sig illa av rädsla för repressalier. Det handlar om hur antisociala dominansbeteenden fräter på vår samhällsgemenskap och öppenheten i samhället. Det handlar om en kränkthetskultur som har en mycket kort eskalationstrappa som förstör vårt samhälle.

Låt mig exemplifiera genom den händelse jag själv upplevde för en vecka sedan. I efterdyningarna av det som ägde rum har jag av såväl representanter för den gruppering som förföljde mig som av diverse debattörer på vänsterkanten fått klart för mig att det nog kanske ändå var mitt fel att det blev som det blev. Skälet till detta var att jag två timmar tidigare, när jag skulle gå in på det möte jag senare förföljdes hem ifrån hade stannat upp och tittat demonstranterna i ögonen och sett upprörd ut.

Det är helt korrekt att jag såg irriterad ut. Irriterad därför att jag blev kallad en massa okvädesord. Irriterad därför att Sveriges statsminister som gick ett stenkast framför mig behövde ha en mur av poliser runt sig för att säkert kunna ta sig fram längs riksgatan, den geografiska plats som symboliserar hjärtat av svensk demokrati. Men mindre uppmärksammat är också att jag uppvisade svensk självbehärskning. Det fanns inte en atom i min kropp som inte var irriterad och ville tala om exakt vad jag tyckte om det hänsynslösa beteendet, men jag valde att inte säga någonting. Jag bara skakade på huvudet som en tyst markering av vad jag tyckte.

Ändå räckte det för att dessa människor skulle anse det legitimt att därefter kliva över fler gränser i ett redan gränslöst beteende. Från deras perspektiv var bara det faktum att jag mötte dem med blicken ett kränkande genmäle. Jag borde istället från deras perspektiv ha slagit ner blicken och markerat någon form av underkastelse. Detta är en del av den kränkthetskultur som nu är en del av det offentliga rummet. Den finns i grupper som inte tvekar en sekund över att etablera en hotfull atmosfär med syfte att andra människor ska inordna sig i deras föredragna hierarki. Så snart de möts med vad de upplever som fel blick anser de sig ha rätt att ta nästa steg på eskalationstrappan.

Det krävs ingen större fantasi för att begripa att de kallar oss fascister, barnamördare och allt möjligt annat för att bereda väg för att kunna behandla oss med de medel de tycker vore rättfärdiga för den typen av personer. Retoriken är ett sätt att motivera den egna gränslösheten och de letar efter en ursäkt för att ta nästa steg. Min bedömning är att den självrättfärdighet vi ser bland dessa grupper snart nog kommer leda till att vi får se våldsyttringar mot dem som inte upplevs stötta saken. Faktum är att det redan har drabbat andra. Hela den underliggande premissen för deras synpunkter efter förra veckans händelse är att jag har mig själv att skylla. Den sortens logik rymmer ett snabbt sluttande plan.

Den svenska ryggradsreflexen blir då från vissa håll att försöka se hur det här nog ändå passar in i vårt samhälle. Vi svenskar är trots allt i grunden toleranta och vill gärna få det till att det bara handlar om utövande av fri- och rättigheter. Om vi tror att detta bara handlar om demonstrationsfrihet så har vi gjort oss själva en stor otjänst. Det handlar om något större än så, det handlar om vilka värderingar och vilken samhällsgemenskap vi vill att vårt land ska vila på.

Det svenska samhällets stora styrka har varit tilliten, men också att vi i grunden inte vill tränga oss på eller i onödan stöta oss med våra medmänniskor. Naturligtvis går det att ta otaliga exempel på hur enskilda individer eller mindre grupperingar som levt i Sverige i generationer på olika sätt har fallit ur ramen, men det har aldrig varit en del av vår majoritetskultur. En av vår majoritetskulturs styrkor har varit att den är just ickedominant. Det har byggt ett samhälle som många runt om i världen tittat med avund på. Vår majoritetskultur har inte i grunden varit konfrontativ eller eskalatorisk eller för den delen våldsbejakande. Den har har aldrig s��kt konflikt för konfliktens skull och den tilltror den som vill nyttja våra fri- och rättigheter med goda intentioner. Därför blir inte sällan ryggmärgsreflexen inför att någon står och vrålar barnamördare åt folkvalda att det bara är ett uttryck för hur någon vill utnyttja sina demokratiska rättigheter. Kanske föranleder det till och med en uppföljande fråga från en hugad journalist om det ändå kanske inte är så att man i någon del är en barnamördare? Det sker inte nödvändigtvis med ont uppsåt, utan därför att det är så majoritetskulturen fungerar i Sverige.

Den svenska majoritetskulturens historiska styrka har tyvärr i tilltagande grad blivit dess svaghet när den nyttjas av människor som i grunden inte alls tilltror de värden som givit det svenska samhället dess svenska karaktär och egenskaper. Men det är inte längre som det alltid har varit i Sverige, därför att vi möter en kränkthetskultur som vill hitta minsta förevändning att eskalera det offentliga rummet till kaos. Det är helt uppenbart att det för vissa av dessa människor, bland annat de som följde efter mig, inte i första hand handlar om Gaza, utan om något annat. Samma gruppering som följde efter mig valde att demonstrera med precis samma typ av dominansbeteende utanför synagogan i Stockholm på Förintelsens minnesdag. Det gör man bara om man bryr sig mer om att försöka skrämma judar i Sverige än någonting annat.

Verktygslådan för att hantera detta är uppenbart inte i alla delar enkel. Vi vill inte riva sönder de institutioner och fundament som byggt vårt öppna samhälle. Samtidigt måste vi värna det mot krafter som inget hellre vill än att försätta det i kaos och elände. Av skäl som är lätt insedda, nämligen att jag inte tänker låta mig anklagas för att utforma politiska förslag i ett ärende som kopplar tillbaka till mig själv som person så tänker jag inte anföra debatten om de åtgärder som kan vara lämpliga.

Jag hoppas att vi en gång för alla börjar se det antisociala dominansbeteendet för vad det är, ett grundskott mot en majoritetskultur som måste värnas. Tillsammans måste vi förstå att om vi vill att Sverige ska bli mer som det Sverige vi allt oftare saknar så måste gränser dras. Vi måste sluta betrakta dessa åtgärder ur toleransens och öppenhetens allt för naiva lins. Sverige kan vinnas tillbaka.

[Christer Sfeirكريستر @ChristerSfeir]

Tweeten nederst skrev jag dagen efter 7 oktober. Sedan dess har olika epitet klistrats på mig. Här är min syn: Jag orkar inte med enkelspårigheten längre.

Jag ser hur den här konflikten – igen – plockar fram det värsta i folk. Människor som slutar lyssna. Som tappar förmågan att känna för fler än en sida. Det gör ont att se. För vi måste kunna bättre än så.

Jag säger det igen, för det verkar behövas: Det går att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Det går att vara israelvän utan att stödja allt som Israels regering gör. Det går att känna med det palestinska folket – deras sorg, deras vrede, deras förtvivlan – utan att försvara Hamas. Det går att gråta över de vidriga bilderna på mördade och kidnappade israeler, och samtidigt känna djup sorg över barnen som dör under israeliska bombningar i Gaza.

Det här är inte ett spel där man måste välja lag. Det handlar om människor. Om liv som slits sönder på båda sidor. Och när vi tappar förmågan att se det – att känna för båda – då har vi förlorat något viktigt i oss själva.

Jag vägrar vara en del av det. Jag tänker stå kvar i det svåra. I det dubbla. För det är där sanningen finns. I smärtan på båda sidor. I rösterna som drunknar mellan skriken.

Och jag tror fortfarande att det går att vara människa – först och främst.

PS! Jag låser kommentarsfältet för att inte inlägget ska bli anslagstavla för allsköns extremister. DS

[Patrik Kronqvist @PatrikKronqvist]

Kritiken mot Johan Forssell och regeringen är både skruvad och dum.

https://t.co/CcUjDh7MpD

[Gulan Avci @GulanAvci]

Det pågår en skamlös smutskastningskampanj mot Liberalernas nyvalda partiledare och integrationsminister Simona Mohamsson. I spetsen för denna attack står bland annat Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas, som är känd för sina antisemitiska utspel och som nu tar till grovt nedsättande retorik och försöker likställa Simona med en ”Onkel Tom”.

Det är en avhumaniserande och rasistisk anklagelse, ironiskt nog från en politisk falang som aldrig tvekar att anklaga andra för just rasism.

Vad är det som provocerar vänstern så till den grad? Jo, att Mohamsson vill göra det som så länge varit tabu i svensk politik. Få fakta på bordet. Genom en värderingsstudie via World Values Survey vill hon kartlägga vilka värderingar som faktiskt råder i Sverige i dag, för att sen kunna föra en ärlig och konkret integrationspolitik.

Jag har själv varit politiskt aktiv länge nog för att känna igen mönstret. Vänstern har i decennier använt samma skitkastning mot mig och andra som vågat röra vid integrationsfrågan utan skygglappar.

Men låt mig vara tydlig. Den tiden är förbi då vi liberaler backar eller tystnar bara för att vissa frågor anses obekväma eller “inte får diskuteras”. Vi tänker inte låta integrationspolitiken kapas av vänsterns identitetspolitiska moralism. Fakta, ansvar och frihet är vår kompass. Inte rädsla för vänsterns vidriga och respektlösa drev.

[Petter Birgersson @PBirgersson]

Uppgifter som "nära anhörig" och "minderårig" kan bara leda läsare och tittare åt ett håll. Då måste man faktiskt tala om hur det exakt förhåller sig eller avstå från att publicera.

[Daniel Schatz @drdanielschatz]

När en docka föreställande Olof Palme kastades upp på ett valmöte med Moderaterna 1985, utbröt ramaskri i hela det politiska Sverige. Men på dagens palestinademonstration – där Greta Thunberg talade – hetsades inte bara mot statsministern, som brännmärktes som “kriminell”.

Vi bevittnade en grotesk gatuteater där en person, utklädd till Ulf Kristersson, bar en israelisk flagga och ett dött spädbarn – innan han "misshandlades” av demonstranter. Det må framställas som symbolik – men i praktiken normaliserar det hat och politiskt våld mot våra folkvalda.

Det ramaskri vi såg efter Palme-dockan är som bortblåst. I dag möts samma hat med applåder – så länge det riktas åt rätt håll. Det är inte bara motbjudande. Det är farligt. Och det måste få ett slut.

[Sofia Nerbrand @sofius]

https://t.co/G8D0hjOl2Q

Kriget i Mellanöstern har tyvärr flyttat in på svenska gator och torg – och i inrikespolitiken. Hatet, polariseringen, aggressiviteten – allt finns där.

Jag är på riktigt oroad över vad det kommer att göra med vårt samhälle. Dels för att många (läs inte minst judar) hukar och känner stor rädsla, dels för att vissa verkar tycka sig ha rätt att ta till våld för att de vill stoppa ett ”folkmord”. Fortsätter konflikten i tangentens riktning kommer någon politiker, opinionsbildare och/eller jude att skadas av en våldsam Palestinaaktivist.

Nyligen gav sig en politisk tjänsteman för Vänsterpartiet i Europaparlamentet på Europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) – inne på deras gemensamma arbetsplats! V har inte vidtagit några åtgärder mot sin anställde.

Och på onsdagen attackerades riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) av en synnerligen aggressiv kvinna med Palestinasjal och huvudduk när hon intervjuades av Epoch Times vid riksdagshusets huvudentré.

Samma kväll tog sig en radikal grupp in i trapphuset där utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) bor för att protestera mot regeringens Mellanösternpolitik.

Detta är på inget sätt acceptabla händelser. Men de är ingen slump – den globala intifadan förgiftar demokratin.

Och varför tror du att svenska judar och sionister, det vill säga sådana som undertecknad som tycker att Israel har rätt att existera, inte hänger ut en israelisk flagga från balkongen eller fönstret? Det finns ju många Palestinaflaggor där ute och det är en demokratisk rättighet att få uttrycka sin åsikt och identitet.

Jo, därför att det är behäftat med en risk om fysiskt våld om man visar judiska eller israeliska symboler.

Lyssna på vad som skanderas i Palestinatågen: ”Inga sionister på våra gator!” Alltså, inga judar eller andra med band till Israel ska få visa sig ute.

Detta är mycket allvarligt. Och farligt.

Men hur reagerar då vänstern? Att Vänsterpartiet har grava problem med antisemitism och företrädare som går över gränsen för det anständiga kan inte ha undgått någon. Partiledningens oförmåga att hantera problemen likaså. Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, som enligt Nooshi Dadgostar inte längre f��r representera V i riksdagen efter antisemitiska inlägg, sitter fortfarande kvar i partistyrelsen – och vägrar lämna sin riksdagsplats.

Så mycket för att hålla rent i partiet.

Vänsterpartister tar inte heller alltid meningsmotståndare i handen, som sig bör, i riksdagens kammare efter debatter. På Ung Vänsters kongress nyligen lärde man sina medlemmar att inte ta högern i hand och sjöng kampsången ”Leve Palestina och krossa sionismen”, inklusive andra versen om att kasta sten på polis och soldater och skjuta raketer mot sina fiender, enligt ETC som var på plats (4/6).

Så mycket för att respektera demokratiska spelregler.

Palestinarörelsen ägnar sig också åt terrorromantik. Sydsvenskan har dokumenterat det i bland annat Malmö och Landskrona. För detta blev reportern Inas Hamdan hotad utanför sitt hem. Och under en Palestinademonstration i Göteborg i våras uttryckte ordföranden för kamprörelsen Enhetsfront för Palestina sitt stöd för terrorattackerna mot Israel. ”Varenda en av oss här står bakom 7 oktober. Alla vi är 7 oktober”, ropade hon inför jublande demonstranter (Doku 29/4).

Och Socialdemokraterna? Tyvärr är dagens partiledning populistisk och verkar kunna svälja det mesta för att ta makten efter valet nästa höst. Fjärran är Göran Perssons engagemang för svenska judar och Israel. I stället valdes kommunalrådet i Göteborg, Jonas Attenius, in i det mäktiga verkställande utskottet i maj. Det är mannen som lagvidrigt försökte få hela Göteborgs stad att bojkotta Israel.

I veckan visade också tidskriften Kvartal hur Jonas Attenius och Socialdemokraterna i staden har försökt att hjälpa Göteborgs moské, som har kopplingar till Muslimska brödraskapet, att ta över en omstridd byggnad i Hammarkullen.

Så mycket för solidaritet med det judiska folket. Här i Sverige och i Israel.

Som lök på laxen hyllar vänstern mangrant den vänsterradikala Greta Thunberg, som genom en otroligt självcentrerad PR-seglats mot Gaza har gjort noll nytta i praktiken för de lidande i Mellanöstern. Och då tänker jag inte bara på de av kriget djupt plågade invånarna i Gaza, utan även alla de hon aldrig nämner: den syriska befolkningen som nu tvingas inrätta sig efter sharia, de tusentals kvinnor i Iran som mördas av regimen för att de vägrar bära slöja, alla afghanska kvinnor som inte ens får lämna sina hem ensamma för talibanerna, de vidriga övergreppen i Sudan – och så vidare.

Greta Thunberg påstod att hon blev ”kidnappad”, vilket hon naturligtvis inte blev, samtidigt som hon vägrade se det videomaterial som Hamas själva filmade och sände live när de vanställde, våldtog, mördade och just kidnappade civila människor i Israel den 7 oktober 2023.

Konflikten mellan Israel och islamister i Hamas, Hizbollah, Jemen och Iran är blodig och förfärlig. Ytterst står demokrati och religiöst motiverad diktatur och förtryck mot varandra. För egen hoppas jag att Mellanösterns enda demokrati, som rymmer människor med olika bakgrund, religiös tillhörighet och politiska uppfattningar, överlever.

Men misstron och hatet som funnits mellan människor där i många år är djupt obehaglig och destruktiv. Vi måste göra allt i vår makt för att denna konflikt inte också ska förgifta vår del av världen.

Som läget ser ut just nu har vänstern i bred bemärkelse en avgörande betydelse. Vi må ha olika uppfattningar om kriget i Mellanöstern och om hur det ska lösas, men vi måste värna de demokratiska spelreglerna, riksdagen och dess folkvalda. Liksom svenska judar och det offentliga samtalet.

Våld, eller hotfullt beteende, är alltid oacceptabelt. Polisen måste ytterst garantera yttrande- och demonstrationsfriheten – och samtidigt se till att alla medborgare är säkra.

Palestinaaktivisterna måste också uppföra sig civiliserat. Annars måste polisen ingripa mer mot deras dominansbeteende. För så här kan det inte fortsätta.

[Stefan Nilsson @ytterklosan]

Ändå fränt och sexigt att ha en elförbrukning på 400:- och betala över 2000:- totalt🥰 vad än man gör på nätbolagen måste det vara jättejobbigt och jätteviktigt

[Elisabeth Svantesson @ElisabethSvan]

S vänstersväng är en farlig väg för Sverige. Vi är inne i en ny ekonomisk era och upplever det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sen andra världskriget. Då vill att vi ska jobba mindre, öka bidragen och göra det mindre lönsamt att arbeta. Det är helt fel väg att gå.

[Alice Teodorescu Måwe @alicemedce]

Sluta kidnappa allt!

[Magnus Ranstorp @MagnusRanstorp]

Helt horribelt

[Carl-Oskar Bohlin @CarlOskar]

En del av att vara svensk är att ha tillgång till det offentliga rummet för åsiktsyttringar. Det är en rättighet så fundamental att inskränkningarna av densamma är mycket begränsade och föremål för skarp debatt. Emellertid har Sverige, åtminstone historiskt, karaktäriserats av något mer än bara den vidsträckta yttrandefriheten och det är respekten människor emellan. Denna beståndsdel har potentierat vår yttrandefrihet och drivit samhället framåt i fri och öppen debatt.

På åttaårsdagen för terrordådet vid Drottninggatan i samband med avtäckningen av ett minnesmärke för attacken intervjuas en efterlevande. En pappa som kommer att vara pappa så länge han lever, men en pappa som förlorat sitt enda barn. En ung flicka med hela livet framför sig som fick det utsläckt i ett vidrigt terrordåd. Det är svårt att tänka sig något svårare att uthärda. Det är varje förälders största skräck.

Problemet är bara att han knappt får komma till tals eftersom någon annan person aktivt försöker överrösta honom, på hans minnesdag, på en plats som är mer hans än någon annans just denna dag.

Vi gör inte så i Sverige. Vi beter oss inte som idioter, för det är precis vad beteendet i bakgrunden av intervjun representerar. Det handlar inte om den enskilde personen i bakgrunden utan om en jämförelsevis ny typ av påfund där antisocialt dominansbeteende eroderar en del av den svenska samhällsgemenskapen.

Allt går inte att reglera i lag, även om mycket nu görs för att ställa väsentligen högre krav på den som vill sträva efter ett svenskt medborgarskap. Vår yttrandefrihet bör inte inskränkas för att handlingsdirrigera den som vill bete sig som en idiot, men vi kan gemensamt markera vår fullständiga sociala intolerans mot denna typ av avarter till beteenden i det offentliga rummet.

Sverige är ett land med stora friheter, men det var i grunden aldrig tanken att de skulle användas för att breda ut sig över andra människors personliga utrymme och integritet.