Christophe Joyau

@cjoyau

Mobile payment solutions & financial services, mobile advertising, mobile music & entertainment. I just love mobile.

Stockholm

Joined January 2009

497 Following

143 Followers

593 Posts

cjoyau retweeted

Carl-Oskar Bohlin

@CarlOskar

almost 2 years ago

Vad har hänt med dig? - Drönare, svarar han genom tolken. Där benen en gång satt finns bara decimeterlånga knölar utstickande från bäckenet kvar. Det går inte att ta i hand som vanligt, eftersom högerarmen är borta. Överkroppen är sargad av brännskador. Detta är min berättelse från min senaste resa till Ukraina. Det moderna krigets lemlästade och sargade ansikte visar sig i rum efter rum genom människoöde efter människoöde längs lysrörskorridorerna på militärsjukhuset i Irpin, Ukraina. Det är svårt att på kort tid bilda sig en uppfattning om hur människor egentligen mår men högst sannolikt är omfattningen av psykisk ohälsa i form av PTSD betydande bland dem som återvänder i spillror. Sår och trauman som inte syns men som ohanterat också förstör människoliv. Suturerna utanpå kroppen syns för alla. Det oläkta på insidan är svårare att omedelbart upptäcka. Oaktat detta uppvisar männen på britsarna eller i träningsmaskinerna ett stoiskt lugn och uttalar sin tacksamhet över att bli erbjudna rehabilitering, psykologhjälp och sjukgymnastik. Trots att de har givit allt vill de som kan ge mer. Det pratas mycket om krigströtthet och nog finns den i Ukraina, men inte på det bitvis provocerande sätt som ibland kommer till uttryck i andra västliga länder. Vi har ingen rätt att vara trötta. Folket vi möter i Ukraina däremot, de är trötta på ett sätt vi inte kan föreställa oss, men de bär sin trötthet med upprätt hållning och tänker inte ge upp. En ny dörr öppnas efter den andra men synen som möter oss är densamma. Svårt skadade män som stått öga mot öga med döden men är på väg tillbaka bärandes outplånliga men. - Vi har en ny situation och vi måste lära oss att hantera den, säger en av föreståndarna. Folk blir inte på samma sätt skottskadade längre. Det är minor och drönare som står för merparten av alla skador och utfallet ser ut därefter. Grövre, svårare och permanent. Han ger mig siffran på antalet amputationer per månad och jag konstaterar för mig själv att de fysiska spåren av kriget kommer synas i befolkningen under återstoden av en mansålder. Det är omöjligt att inte bli förlägen inför det man möter, kommandes från ett av världens mest privilegierade, och ibland kanske bortskämda länder i termer av vår ständigt uttalade förväntan på det offentliga samhället. Tankarna vandrar iväg till ett brottstycke ur den mediala rapporteringen från ett av snöovädren i våras. Intervjuobjektet var missnöjd, för att inte säga upprörd över att vederbörande i väntan på undsättning av räddningstjänsten tilldelats en energibar vars bäst före-datum hade passerat. Otillständigt, var synpunkten. Anekdotiskt givetvis, men ändå en kort ögonblicksbild av ett perspektiv som inte existerar i ett land i krig. Vi är så nära men ändå så långt borta, utan att förstå det. Militärsjukhuset i Irpin är renoverat med hjälp av Natofinansiering. Under de inledande dagarna av den fullskaliga invasionen blev anläggningen mer eller mindre förstörd av ryssarna. Spåren av granatnedslag och ruinerna av kringliggande byggnader som ännu inte åtgärdats påminner om att så mycket återstår. Ukrainarna vill bygga Fyra likadana enheter, behovet är mycket stort. Vi har fått se en del av spåren från krigets fasor men där på militärsjukhuset fanns ändå livet och en livsgnista som var omisskännelig. Vid vårt nästa stopp för dagen är allt bara ett blytungt post faktum och det är dags att ta ytterligare ett stort steg ner i ett mentalt mörker. Butja. Beläget ett bättre stenkast från Iripin. Båda förstäder till Kyiv. Butja är platsen där den första ryska offensiven fick sin vändpunkt tack vare heroiska insatser från hela det ukrainska samhället. När ryssarna drevs tillbaka stod det klart att man givit sig på civilbefolkningen på ett sätt som var svårt att greppa. Historien om Butja är väldokumenterad och spred sig som en löpeld över världen. Ändå är det som det alltid är, när man står öga mot öga med något översköljs man med ytterligare ett lager av händelsens magnitud. Vi träffar prästen i byns kyrka. Den har fortfarande skotthål i väggarna och vittnar i sig själv om en helt annan verklighet än novemberlugnet som ramar in dagens besök. Inne i kyrkan finns en stor fotoutställning för att minna om synen som mötte Butjas befriare. Bild efter bild på förvridna kroppar upphängda på stafflier. Några undangömda i massgravar för att dölja spåren av det inträffade, andra lämnade kvarliggande i den position de tvingades möta sitt sista ögonblick. Några har händerna bundna bakom ryggen med buntband och har därefter avrättats bakifrån. Fågelvägen är det dryga 100 mil hem till Stockholms förorter. Utanför kyrkan finns en minnesvägg med namnet på dem som avrättades av ryska förband under deras tid i staden. Jag lägger ner en blombukett med jämnt antal blommor, i Ukraina en tradition vid sorgehögtider. Bredvid finns ytterligare en vägg med namn. Den tillhör de personer från staden som ryssarna kidnappade och tog med sig tillbaka. De sitter idag fängslade i Ryssland, dömda för brott i skenrättegångar. Ryssland vägrar låta dessa personer ingå i fångutväxlingar eftersom de ej anses vara kombattanter. Det är precis så groteskt som det låter och en påminnelse om att denna konflikt också handlar om mer än bara territorium. ——— Vi står på en innergård som tillhör Kyivs huvudbrandstation, belägen mitt i stan. Brandbilar, räddningstjänstfordon och olika typer av släckutrustning tillsammans med personal omgärdar oss. Direkt i blickfånget står svenska mobila brandpumpar som donerats av MSB. Föreståndaren visar oss bort till ett av de större fordonen som uppenbarligen är någon form av bärgningsfordon. Ett stort flak med höga väggar och ovanpå allting en Hiabkran, modell stor. Från början stolt svensk ingenjörskonst från Hudiksvall, numera tillverkade i Polen. En lejdare av stål leder oss upp in genom en smal liten dörr i flaksidan. På vägen upp på flaket börjar flyglarmet ljuda över staden. På en bädd av fin sand inne i flaket ligger toppen på en nedskjuten robot. - Kinzhal, säger chefen för State Emergency Service of Ukraine och pekar på en cylindrisk toppkon med ojämna brottkanter. Putins hypersoniska propagandavapen som påstods vara omöjliga att skjuta ned. Det amerikanska luftvärnssystemet Patriot bevisade motsatsen. -Sir, MIG 31 in the air, time to get going, we need to get into shelter and continue the briefing there, säger en av personerna närmast mig. Det har visat sig att det vid detta flyglarm inte rör sig om de vanliga och långsamma Shahed-drönarna utan om en grupp MIG 31, med kapacitet att bära just den typ av robot som vi ser spillrorna av framför oss. Det krymper förvarningstiden från timmar till minuter. Nere i skyddsrummet fortsätter presentationen helt sömlöst. Detta är vardagen i en stad som ligger lika långt från vissa delar av fronten som det är från västra delarna av Ukraina till Östersjön. Vi pratar om det ytterligare fördjupade samarbete som kommer att ske mellan MSB, som snart byter namn till MCF, och State Emergency Service of Ukraine, som en konsekvens av det regeringsuppdrag som Försvarsdepartementet tagit fram. Belastningen på räddningstjänsten är enorm. 65 000 räddningstjänstpersonal arbetar varje dag hårt med att släcka bränder och rädda människoliv i kölvattnet av Rysslands ständigt pågående terrorbombningar. Rysslands folkrättsvidriga krigföring har framtvingat ny metodik och arbetssätt. Risken för sk. ”double taps” innebärande att ytterligare bekämpning riktas mot en plats ytterligare en gång där en räddningsinsats redan pågår har fått State Emergency Service of Ukraine att delvis börja arbeta med fjärrstyrda larvgående brandbekämpningsrobotar. Men man har också egna ambulanser som har den uttalade uppgiften att omhänderta skadade räddningstjänstmedarbetare. —— Det är nästan mörkt när vi svänger av motorvägen och vidare in på småvägar som snart leder oss in i ett skogsparti. Vi rullar fram till avlastningsplatsen och möts där av representanter för State Border Guard of Ukraine Den fredstida verksamheten skulle kunna beskrivas som en blandning av Kustbevakningen, Tullverket och gränspolisen. Sedan den fullskaliga invasionen har dock denna tidigare civila myndighet genomgått en metamorfos. Nu strider man längs stora delar av fronten, sida vid sida med Ukraine Defence Forces och Ukraine National Guard. Så hade det sett ut under det kalla kriget också i händelse av ett väpnat angrepp mot Sverige. Resan tillbaka mot en sådan ordning är påbörjad och ett antal viktiga steg är redan tagna. Polismyndigheten har redan i en broschyr till anställda informerat om kombatantstatusen hos poliser i händelse av väpnat angrepp. Kustbevakningen och Försvarsmakten har fördjupat samarbetet myndigheterna emellan och börjat förbereda för hur det skulle gå till i praktiken om Försvarsmakten behöver aktivera den så kallade nyttjandeförodningen, där vissa delar av Kustbevakningens verksamhet underställs Försvarsmakten i händelse av höjd beredskap. Det finns vid det här laget få som inte känner till händelserna vid Ormön i början av den fullskaliga invasionen. Vid anrop från den ryska svartahavsmarinens flaggskepp Moskva med begäran om att de ukrainska styrkorna på Ormön skulle ge upp blev svaret i engelsk översättning; ”Russian warship, go fuck yourself.” Mindre känt är kanske däremot att personen som yttrade det som kommit att bli själva sentensen för ukrainsk motståndskraft och försvarsvilja tillhörde just State Border Guard Service of Ukraine. En tidigare civil myndighet, som inte tidigare sysslat med väpnad strid på det sättet, hade bara en knapp vecka in i den fullskaliga invasionen ställt om perspektiv och uppgift fullständigt. De visar oss sina fordon, amerikanska Humvees, gamla pansarbandvagnar som är modifierade med egen dådkraft och initiativrikedom. Inget sitter fast här. Innovationen drivs av en existentiell kamp. Under den pågående föredragningen bryts åter den relativa tystnaden av den stegrande tonen från ännu ett flyglarm. Det tredje eller fjärde detta dygn. Den omedelbara reaktionen blir att vi förflyttar oss in under trädkronorna för vidare bedömning. Snart visar det sig återigen att det inte heller denna gång rör sig om enklare drönare, utan potentiellt om hypersoniska robotar. Vi befinner oss på ett relativt högvärdigt mål och det är dags att utan dröjsmål bege sig ner i skydd. Flera smala trappor tar oss ner i vad som känns och doftar som en trång jordkällare. - When we win the war we will store wine down here, säger ett av befälen och ler. Vi fortsätter att prata om det fördjupade samarbetet som nu på den svenska regeringens uppdrag kommer att ske mellan State Border Guards Service of Ukraine och den svenska Kustbevakningen. - Jag vill att ni berättar för dem om er omställningsresa, säger jag innan vi får reda på att robotarna slagit ner någon annanstans och att det nu är säkert att fortsätta besöket ovan jord. —— En lång dags färd mot natt börjar närma sig nästa dygn. Vi vaknade upp i ett parkeringsgarage där vi spenderat natten i oförskämt bekväma sängar. När klockan nu närmar sig midnatt vid perrongen på Kyivs tågstation har det varit en dag med program i princip utan avbrott. Intrycken är många i vanlig ordning och knappt har tåget börjat rulla innan flyglarmen kommer, ett efter ett. Natten blir värre än vanligt. De varmt välkomnande medarbetarna på Kyivs huvudbrandstation som vi träffade för bara några timmar sedan spenderar nu ytterligare en natt med att släcka bränder i huvudstaden. Vi åker hem från ett krig som inte gör någon paus för landets invånare. Det är inte utan en känsla av skuld man lämnar ett land som kämpar. Desto större är beslutsamheten att fortsätta stötta och fortsätta göra vår hemläxa i Sverige med insikten att det är fara i dröjsmål. Foto: Cornelia Norman Vid tangentbordet, Carl-Oskar Bohlin, Minister för civilt försvar.