Tänker att jag egentligen vill och behöver och borde ringa närmsta stödlinje, ta emot den hjälpen som jag behöver, eventuellt bli inlagd. Men jag är inte alls redo för att andra kommer veta om hur fruktansvärt dåligt jag mår så jag avstår och håller ut, kämpar på. Andas.
Tankar gällande min död, gravsten och att enkelt inte finnas kvar är HEMMA för mig. Enkelt, nära, tryggt. Hur sorgligt är inte det? Det enda som gör mig fullkomligt livrädd är just - livet efter döden. Tack vare det som jag hållit mig kvar så länge. Och så är jag feg.
Jag har tillgång till hela vida världen men ingen som älskar mig. Det känns enda in i hjärtat mitt. Enda in i varje trasig bit.
💔 - Det krossar redan tusen hjärtekross-bitar tusen gånger till. Bitar som snart är så små att de inte längre kan skådas. Aldrig kan pusslas ihop.
Mina hjärnspöken övertalar mig så lätt. Jag tycks inte längre ge mig in i fighten att stå emot de mörka tankarna som numera jämt och ständigt hittar nya sätt att smyga sig på, ta sig in och gå till attack. Dom stannar kvar länge. Flyttar in. Jag låter allt ske. Har öppna dörrar.
Här ligger jag, mitt i natten och gråter hos min absoluta bästa bästavän. Hon sover djupt bredvid mig och har ingen aning om hur dåligt jag mår i skrivande stund. För jag vågar inget berätta. Inte för att jag inte litar på henne, men för att jag... skäms?
Jag är här hos henne på besök. Innerst inne så vet jag att hon är väldigt glad att ha mig här; hos henne OCH vid liv. Men ändå så tänker jag att hon (som alla andra/vem som helst) egentligen är trött på mig, att hon vill att jag åker härifrån. Lämnar henne ifred.
Allt jag önskar är att få bli älskad av någon som orkar med hela mig. Jag behöver bli förstådd, bli sedd, bli hörd. Jag behöver att någon behöver och vill ha mig kvar, vill ha mig någonsin. Jag klarar snart inte av att känna mig såhär ensam, fel och misslyckad längre.
Det är så jobbigt att försöka ta plats i rum som så tydligt känns som att de ska vara stängda för mig. Men försöker jag inte alls, så försvinner jag helt och hållet, och då har jag ingenting kvar. Det hela är så förnedrande och pinsamt.
Tänk så kommer jag aldrig någonsin få känna hur det känns att faktiskt vilja leva, och så har jag inte avslutat livet tidigare? Det vore ett sånt himla misslyckande.
Nu är jag fast i samma ”hem” med samma ”familj” och samma ”pappa”. Han vill fortfarande slänga ut mig så jag blir hemlös och får bo på gatan, precis som när jag gick i högstadiet och som i gymnasiet och som alltid annars. Hur kan han hata mig så mycket? Hur orkar han?
Är just idag så himla brutalt ledsen över att jag inte prioriterade mig själv tillräckligt (om ens alls) när jag var liten och hade kraft/mod/kunskap till att anmäla min pappa för allt det han har orsakat mig.
Tänk så hade jag fått bo någon annan stans, leva med en familj som brydde sig om mig, eller flytta hemifrån tidigare med hjälp av soc. Då hade jag sluppit så många fler år av misär. Tänk så hade jag hittat mig själv och insett att det han gjorde var fel, tidigare än vad som blev.