Nu ska jag bli partipolitisk en stund och ge uttryck för en reflektion som skaver mig:
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har enligt min uppfattning ett gemensamt problem, som i förlängningen kan bli Sveriges problem. Det är att man tycks göra kalkylen att det är politiskt farligt att markera för hårt mot den växande antisemitismen i Sverige, av den enkla anledning att de grupper där den finns starkt representerad har blivit centrala delar av partiernas väljarbaser. I fallet Vänsterpartiet är det dessutom uppenbart så att denna antisemitism helt också finns bland vissa av de ledande företrädarna. Om inte vi andra upprätthåller maximalt politiskt tryck mot detta sakförhållande kommer det att över tid skada Sverige och försvåra judiskt liv i Sverige. Det stora vägvalet finns här hos Socialdemokraterna.
Låt oss först konstatera det helt uppenbara. Ett av riksdagens åtta partier arbetar efter ett helt avvikande rättesnöre när det kommer till att hålla gränsen mot antisemitism representerad i det egna partiet, likväl som oförblommerat hat mot politiska meningsmotståndare. Alla partier kommer från tid till annan drabbas av personer som inte är lämpliga företrädare. Det intressanta är dock rimligen med vilken frekvens det sker och hur man hanterar saken när den inträffar. Här intar Vänsterpartiet en tydlig särställning efter terrordådet i Israel den 7:e oktober 2023. Förekomsten av företrädare som på olika nivåer och i olika grad hemfallit åt antisemitism i olika former har varit betydande, men vad som är mer talande är hur motvillig vänsterpartiets respons på dessa överträdelser genomgående har varit.
Tvärt om, viljan att i delar av organisationen ge stöd och uppbackning åt dessa ageranden har många gånger varit långt mycket tydliga än ledningens reservationslösa uttalanden. I det senaste av en lång rad exempel rör det sig om en riksdagsledamot som delat djupt antisemitiskt material och för detta agerande presenterat en rätt inkonsistent förklaring till sitt agerande.
Del två i denna motbjudande historia blottlägger hur V:s företrädare helt faller ur ramen för civiliserat beteende mot politiska motståndare. Det visar sig att riksdagsledamoten i fråga har gillat helt anmärkningsvärda kommentarer om utrikesministern som representerar rent hat snarare än sedvanliga politiska meningsskiljaktigheter. Jag vågar påstå att inget annat parti i Sveriges riksdag hade förhållit sig lika likgiltigt gentemot denna typ av ageranden som V:s ledning har gjort.
Vad som tar denna historia till nästa nivå är den socialdemokratiska responsen. Rimligen är det en betydande politisk belastning att tänka sig att bygga sitt tilltänkta regeringssamarbete ihop med ett parti som beter sig såhär. Istället för att göra vad som vore rimligt, nämligen att markera mot agerandet, så väljer man genom sin partisekreterare att ge sig på statsministern i ett desperat försök att rikta fokus någon helt annanstans. Invändningen är den gamla vanliga: Men ni då, och Sverigedemokraterna då?
För det första, situationen här och nu handlar om grasserande antisemitism hos ledande vänsterpartistiska företrädare. Hade motsvarande beteenden uppdagats hos Sverigedemokraterna eller något annat parti så vill jag lova er att vi inte hade fått prata om något annat, på goda grunder. Nu är jag inte Sverigedemokrat och kan heller inte ta ansvar som en sådan, men det facit vi har kring uteslutningsärenden av företrädare som som agerat olämpligt och orimligt sedan partiet kom in i riksdagen säger ändå något mycket tydligt i jämförelse med vänsterpartiets totala ovilja att tydligt markera. Det är Vänsterpartiet och inget annat parti som faller ur ramen i detta avseende, med bäring på hur man hanterar antisemitism.
För det andra, Socialdemokraternas oförmåga att markera mot det som nu händer i V och desperata försök att istället attackera statsministern visar att man hellre lämnar ett indirekt försvar för agerandet snarare än att markera mot det. Det kokar ner till två saker, dels konstaterande inledningsvis i att det finns en rädsla för att stöta sig med vissa väljargrupper och dels att V inte får bli en sådan belastning att man inte kan sy ihop en regering där V ingår. Det är synbart viktigare än det arbete mot antisemitism som Göran Persson en gång var initiativtagare till. Det är synbart viktigare än att markera mot personer som beter sig rent ut sagt svinaktigt mot vår utrikesminister.
Det är i grunden bara Magdalena Andersson som kan bestämma sig för att på allvar bryta med denna ordning. Om hon gör det och ställer krav på Vänsterpartiet så kommer de tvingas anpassa sig, men om S fortsätter på inslagen bana är nog tyvärr utsikterna små för att vi får se någon förändring hos V.
Trump’s new tariffs aren’t a trade tweak—they’re the first move in a full-spectrum reset.
$9.2T in debt matures in 2025. Inflation lingers. Alliances are shifting.
One announcement just set a dozen wheels in motion.
Here’s what’s really happening—and why it matters 🧵
Historieglidningen mitt ibland oss
Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär,
eller torterades,
eller avrättades
eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem
eller på en musikfestival.
Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen.
Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden.
Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar.
Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande.
Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone.
Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober. Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat.
Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden.
Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen.
Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien.
Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket.
Am Israel Chai
Kvällens SVT Agenda var ett lågvattenmärke även med deras urusla track record. Det fick mig att vilja emigrera i princip vart som helst. 7e okt kallas ”överraskningsattack”. Agenda står helt och fullt på den iranska regimens, Hamas och Hizbollahs sida. Morgan Johansson får påstå att det här är det värsta kriget i modern tid med 40 000 döda och agendas reporter håller med. I verkligheten kvalar kriget i Gaza inte ens in på topp tio listan. Kriget i Syrien, Afghanistan, Ukraina, Sudan etc mm är alla dödligare konflikter i modern tid. Anklagelser om folkmord framfördes av utvalda pro-Irans islamistiska regims ”experter”. Utnämnda av vänstern till fina poster. Allt är så efterblivet att det faktiskt är svårt att sätta ord på alla överträdelser. Jag hoppas innerligt att alla som jobbar på redaktionen får dålig nattsömn under återstoden av deras liv.
#TrueDetectiveNightCountry what a missed opportunity. Great beginning, little happened in the middle, collapsed in the abysmal final which was an uninteresting woke political statement devoid of suspense. Very disappointed.😔
@qandlar@NikiWesterberg Har du levt under en sten sista åren? Vi har gått från 12 till 6 kärnkraftverk kvar, med radikalt försämrad redundans som följd.
@sjorovarfabian @NikiWesterberg Fortfarande obegripligt hur svårt det är för vissa att fatta att elproduktion på årsbasis inte säger ett enda dugg, det är effekten i varje givet ögonblick som betyder något. Och den styr vi inte längre över pga bl a nedlagd kärnkraft.