Senior consultant in Anaesthesiology and Intensive Care Medicine. Director of Medical Knowledge support at County of Värmland, Sweden. EMR Object owner. CMIO
Beredskapslager i norra Sverige.
Våra behov förändras över tid. Vårt samhälle förändras över tid. Det nya totalförsvaret kan inte konstrueras som en blåkopia av det gamla totalförsvaret, eftersom samhället ser ut och fungerar väsensskilt annorlunda i många delar.
Vissa saker har dock inte förändrats ett jota sedan den strategiska avspänningen inleddes. Vårt behov av kalorier exempelvis. Det finns säkert någon lämplig evolutionsforskare som kan reda ut hur det behovet har förändrats över tid, men då pratar vi rimligen om tidshorisonter som spänner över tiotusentals år.
Mat är vårt bränsle. Utan bränsle blir vi snabbt oförmögna att upprätthålla motståndskraft eller att för den delen fungera som människor. Vi har sällan skäl att reflektera över denna omständighet hemma i Sverige. Sverige har förlorat det institutionella minnet av vad hunger och svält på populationsnivå innebär för ett samhälle och dess motståndskraft. Vi är väl medvetna om att risken för att Sverige blir helt avskuret är mycket låg, men risken för att komplexa försörjningskedjor blir störda med stora och svårförutsägbara konsekvenser i händelse av krig och konflikt är dessvärre mer sannolikt.
Idag har landsbygdsminister Peter Kullgren och undertecknad besökt Luleå för att berätta om att Jordbruksverket, på uppdrag av regeringen, nu inleder upphandling av beredskapslagring av spannmål i norra Sverige. Lagringen kommer att bedrivas med hjälp av privata aktörer i form av omsättningslager på ett sätt som inte sätter sedvanliga marknadsmekanismer ur spel.
Valet att inleda med norra Sverige är naturligtvis inte slumpmässigt. Norra Sveriges viktiga militärstrategiska läge i förening med en låg självförsörjningsgrad av spannmål gör det angeläget att få på plats fysisk lagerhållning här så snart som möjligt. Regeringen har därför tidigarelagt planeringen och utrullningen av denna uppbyggnad just eftersom det är fara i dröjsmål.
Idag lägger vi således ytterligare en dag till handlingarna när vi tagit konkreta mått och steg för att på allvar förstärka motståndskraften i det svenska samhället.
Steg för steg, bit för bit bygger vi styrka i det nya totalförsvaret.
Lena Andersson, Clausewitz och krigets slut.
Låt mig börja med att säga att jag brukar ha respekt för Lena Andersson även om jag långt ifrån alltid delar hennes slutsatser. Hon är konträr och har ofta ett ytterligare perspektiv. På totalen är det bra för debatten. Med det sagt kan man med dessa utgångspunkter också hamna rejält offside om det nya perspektiv man söker inte bottnar i elementär kunskap om läget utan bara någon slags konstig magkänsla. Lena Anderssons medverkan i 30 minuter är tyvärr en uppvisning i hur felaktiga utgångspunkter också leder till felaktiga slutsatser på ett sätt som är rätt beklämmande. Till er som inte orkar läsa långa texter, sluta här och gå vidare med livet.
Lena Andersson, borde bekanta sig med Carl von Clausewitz och den grundläggande uppdelningen mellan limited och unlimited wars, eller snarare limited eller unlimited objectives. (Detta engelska begrepp kommer fortsättningsvis användas nedan eftersom jag inte är bekant med huruvida termen har en precis och vedertagen översättning på svenska.) Begreppet tar nämligen inte syfte på själva krigföringen utan på bakomliggande politiska motiv och målsättningar. Om man går fel i bedömningen av vad man diskuterar för typ av konflikt kommer man också ofelbart landa i fel slutsatser om vad som krävs för att avsluta den. Andersson argumenterar som om Putin drivs av limited objectives och resonerar längs de bevekelsegrunder som hade kunnat vara relevanta om det hade varit fallet (om än moraliskt stötande).
Ett exempel på ett limited objective hade varit allt som är mindre än regimförändring, alltså exempelvis specifika landavträdelser utan att ifrågasätta legitimiteten i styret i landet. Jämför exempelvis Bismarcks krig mot Danmark 1864 eller Gulfkriget i början av 90-talet. Ett unlimited objective är viljan att omkullkasta ett styre, förstöra och/eller ta över ett lands styre och dess institutioner. Det har varit uppenbart för alla klarvakna personer ända sedan den fullskaliga invasionen att Putins målsättning med kriget varit övertagande och regimförändring för att betvinga den ukrainska nationen att bli något helt annat än den är idag. Alltså unlimited objectives. Att han inte har lyckats nå denna målsättning tycks ännu inte i någon del ha fått honom att byta målsättning och att Lena Andersson inte ser detta är förbluffande.
Om ett krig drivs med limited objectives gäller en annan logik än om ett krig drivs med unlimited objectives. Detta förändrar inte det faktum att det det ryska angreppet i båda fallen hade varit fullständigt folkrättsvidrigt. Hur motbjudande det än kan framstå rent moraliskt skulle alltså i det förstnämnda sammanhanget eftergiftspolitik kunna avsluta eller frysa en konflikt någorlunda framgångsrikt. Att missta sig om konfliktens art har dock potentialen att vara fullständigt förödande. Detta var en gång i tiden Chamberlains stora misstag, han var djupt övertygad om att Hitlers politiska målsättning i förhållande till specifika territoriella anspråk drevs av limited objectives. Han hade fel och denna fatala felbedömning har också präglat hur eftervärlden ser honom idag. Om målsättningen emellertid är unlimited objectives är eftergiftspolitiken i bästa fall bara ett sätt att bjuda motståndaren mer tid att förstärka sig själv.
Lena Andersson invänder att Putin inte är Hitler, genom poängen att maktambitionerna ser annorlunda ut. Jag tror att det är klokt att inte försöka klistra historiska figurers persona på nutida makthavare eftersom det bara gör det svårare för oss att se dem i ljuset av sin egen och dagens verklighet. Nej, Putin är inte Hitler, men han har visat oss att han är Putin och med all tydlighet att han bedriver ett krig i Ukraina med unlimited objectives. Lena Anderssons underförstådda idé om att Ukraina borde slänga in handduken för att få slut på dödandet vilar helt enkelt på den falska premissen att det skulle leda till ett varaktigt slut på dödandet och konflikten med sin ovänligt sinnade granne allt annat lika.
Det för oss till nästa fråga, nämligen hur krig egentligen avslutas. Under senare år har vi hört en återkommande fras som går längs raderna att krig alltid tar slut vid föhandlingsbordet. Det sägs inte sällan med den underförstådda eller uttalade bisatsen att det skulle finnas två sätt att avsluta konflikter på, ett på slagfältet och ett på diplomatisk väg, där det senare alltid är att föredra. När denna falska dikotomi uppställs blir uttrycket inget mer än en plattityd. I själva verket är det så att det som sker eller inte sker vid förhandlingsbordet är en spegling av det som sker eller inte sker på slagfältet. Det brukar också heta att krig aldrig slutar av att någon vinner, utan när man nått en förhandlingslösning. I själva verket slutar krig, när endera parten tycker att kostnaden för att fortsätta slåss har blivit för hög. Det gäller även för den som har unlimited objectives. Det som kan få denna part att vika från målsättningarna är insikten om att de är ouppnåeliga eller att de äventyrar andra målsättningar som är viktigare, som inte sällan kopplar till egen regimstabilitet eller andra centrala inre angelägenheter.
Lena Andersson gör det däremot här till sin uppgift att uttolka över huvudet på det ukrainska folket att deras kostnad för kriget har blivit för hög. Hon har naturligtvis rätt i att kostnaden är helt oerhörd och svår för valfri individ i ett västligt land att fullt ut konceptualisera, men hon har inte förstått det Ukraina har förstått. Nämligen att den kamp Ukraina utkämpar är existentiell och att denna kamp tar slut den dagen motståndaren insett att dess mål är ouppnåeliga. Vidare tycks Andersson i strid med verkligheten tro att Ukraina slåss på grund av stöd från västvärlden, inte tack vare. Hon har inte heller förstått att Ryssland har valt att slå in på en bana som långsiktigt saknar just uthållighet. Vi ska aldrig underskatta rysk förmåga, men vi ska heller inte som Lena Andersson utgå från att den är absolut och evig. I Lena Anderssons värld kan det bara sluta med att kostnaden för ett fortsatt krig blir för hög för Ukraina, aldrig för Ryssland. Emellertid talar inte obetydlig data för att den långsiktiga kostnaden för Ryssland av detta krig är ohanterlig.
Den sista delen där jag intellektuellt förstår vad Andersson far efter, men där slutsatsen är helt och hållet körd i diket är hennes påstående om att den upprustning vi nu ser i västvärlden präglas av en slags lystnad. Denna lystnad är motbjudande enligt hennes uppfattning därför att den ultimat handlar om våldsanvädning och ett traktande efter olika mer eller mindre raffinerade sätt att döda människor på.
Låt oss börja med att försöka se det Andersson ser: Det finns i samhället en beskrivning i positiva ordalag kring den upprustning som nu sker. Så långt korrekt. Men dessa positiva ordalag utgår inte från en lystnad att utöva våld för våldsutövandets skull som är den slutsats Andersson hoppar till. I själva verket handlar den positiva konnotationen kring den upprustning som nu sker, mot fonden av det svåra omvärldsläget, om att förenas i något som gör oss starkare. Förhoppningsvis så starka att vi inte behöver hamna i en absolut och fysisk styrkemätning med vår motståndare.
Vi bygger vårt land starkare i en svår tid. Att detta uppfattas i positiv bemärkelse säger i grunden någonting annat om oss, nämligen att vi ser styrkan i vår gemenskap och i vår gemensamma uppgift i en tillvaro som är präglad av mycket stora osäkerheter och spänningar. För att få ihop den logik Andersson tillämpar måste man låna sig av motståndarens dito. Där finns våldet för våldets skull som ett eget högre värde. Men det har aldrig varit logiken för det vi ägnar oss åt. Vi rustar för att behålla freden, demokratin, marknadsekonomin, yttrandefriheten och allt det där andra som är utmärkande för en tillvaro där det är mer fred än krig.
Intressant idag på @SvDledare om hur vi förhåller oss till krig och osämja. Avslutningen missar dock frågan om vi av rädsla för ryssen då inte bör låta Rysslands grannländer få själva välja sina vägar. Vad@är det för frihet? https://t.co/LiP57MRwuU
Verkligen bra skrivet idag på @SvDDebatt. Universitet ska hålla sig borta från politiska ställningstaganden, särskilt vad avser utrikespolitik. https://t.co/iw350r5f71
Glöm inte det avskummet från Hamas som gjorde att det faktiskt blev krig i Gaza! Man kan känna starkt mot lidandet i Gaza nu, men om Hamas hade frigett gisslan och givit upp så hade det inte sett ut som det gör. Glöm inte de verkligt skyldiga!
https://t.co/1fCbGNCGk3
Jag vill stöd till alla dem som funderar över alla haverier i infrastrukturen i samband med väderhändelser de senaste åren. Det var (värre) vintrar förr! Usel organisering, kassa upphandlingar och borttaget tjänsteman ansvar. Ändra på det @CarlOskar !
Försvarsminister Pål Jonson och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin har undertecknat en avsiktsförklaring om stärkt försvarssamarbete mellan Sverige och Moldavien: https://t.co/l1aWJxBtSj
🇸🇪Foreign Minister @TobiasBillstrom: "We have never put any restrictions on the weapons that we have delivered to Ukraine🇺🇦, and we do not intend to do it now. Ukraine has already put those weapons to good use."
Besökte Heavy Airlift Wing på Papa Airbase i Ungern, för att lära om verksamheten och träffa den svenska personalen. Sverige är ett av tolv länder som ingår i samarbetet som gör att vi får flygtransportkapacitet planerat samt med kort varsel, genom tre C17 transportflygplan.
Har under de senaste två dagarna tillsammans med försvarsminister Pål Jonson besökt Rumänien och Moldavien med ett avslutande besök på Heavy Airlift Wing vid Papa airforce base, Ungern, där Sverige deltar.
Den här typen av resor lämnar alltid stora intryck, och kanske får jag skäl att återkomma till alla delar i större detalj, men mest bestående är hur starkt Moldavien strävar efter att göra sig kvitt jättens andedräkt.
Det är ett land som genom historien fått utstå stora umbäranden och som just nu tydligt söker sig mot den europeiska gemenskapen samtidigt som man genomför ett ambitiöst reformprogram för att stärka rättsstaten och bekämpa korruption. Det är en tangentriktning som förtjänar allt stöd. Moldavien präglas av den frusna konflikten med regionen Transnistrien och en pågående utsatthet för informationskampanjer drivna av de aktörer som försöker motverka närmandena till västvärlden och EU.
Sverige kommer att fortsätta stödja Moldaviens strävan efter att bygga institutioner och nationell säkerhet. Försvarsministern och jag signerade ett Letter of internt med den moldaviska försvarsdepartementet om framtida och fördjupade samarbeten både på det civila och militära området och träffade därefter president Maia Sandu för ett viktigt samtal om det svenska stödet till landet och rådande läget. I Höst går landet till folkomröstning om den fortsatta EU-anslutningsprocessen. Moldaviens framtid ligger i det moldaviska folkets händer, men landet behöver känna Europas solidaritet längs vägen som ligger framför dem.