Det säger eventuellt något om hur relativt okomplicerat mitt liv varit men frågan är om inte gårdagens försök att på en uteservering spela Uno med två förvirrade danskor ändå är något av det mest förvirrande och svåraste jag någonsin gjort. Ren och total språkförbistring.
Eller så var han bara en ensam galning som sekunderna efter att han försvann ur mitt synfält slet fram en yxa och våldsamt nedmonterade det försvarslösa trädet. Sex sekunder är trots allt en ganska kort tid.
Ställdalen. Någonstans i Sverige. Genom tågfönstret ser jag en man ståendes i en trädgård tittandes på ett träd. Han står alldeles intill det, så nära att han med enkelhet kan röra vid det. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en människa stå så nära ett träd.
Fem, sex sekunder. Längre än så ser jag inte mannen och det lilla trädet. Ändå kan jag inte utesluta att han står där än, alldeles intill och noga synar vad som kanske en gång var en vän men som nu bara är en rest av något som en gång skänkte honom glädje.
Jag tror att jag var betydligt mer intressant när jag var olycklig. Nu är allt liksom så... horisontellt. Fast i en lägenhet och möter våren genom ett fönster som vetter mot ett parkeringshus. Vetenskapliga artiklar om styrsystem och Zoom-möten där ingen säger någonting.
@yesthemess@TobbeDanielsson@skandalomsusad Beror på hur vi väljer att definiera den störste. Problemet med majoriteten av oss är att det är mjukglass innanför pannbenet. Kan bara drömma om vad en @waxet med ett tuffare psyke och tio kg mer muskler skulle kunna uträtta på en fotbollsplan. Otrolig fot, makalöst spelsinne.
Jag är 17 år gammal och har precis insett att jag är lite intresserad av en tjej jag knappt känner. Hon heter Tove och vi extrajobbar tillsammans. Tove är söt, lite knasig och hon har vågigt, nästan krulligt hår. Jag är blyg och känner mig ful mest hela tiden.
@SteveCmountain Nej, tyvärr inte. Den skänktes bort i någon av mina flyttar är jag rädd. Att jag fortfarande äger ett par kostymer som är alldeles för stor är en helt annan historia.
Om jag lärde mig något? Kanske att jag inte är någon som går på bio i kostym. Att jag inte ska försöka imponera på någon genom att försöka vara någon jag inte är. Eller så lärde jag mig ingenting. Men jag tog mig hem, tog av mig kostymen och har aldrig burit den sen dess.
Jag minns inte vilken film vi såg men jag minns att jag önskade att den aldrig tog slut så jag slapp prata med henne. För alltid gömma mig bakom ljudet från filmen. Men den tog slut. Och så gjorde även Toves och min vänskap. Vissa saker kan man inte återhämta sig från.