Vi pratar om ytor, Louise om sin hud, jag om mina masker som jag kallar konst, Claire om tyger och kläder som nästan ingen kan bära. Vi är tre sidor av samma mynt, en ohelig treenighet. Och apan som skuttar runt bordet brister ut i ett fyrfaldigt leve. —>
Det var ett tag sedan jag träffade Louise, men ännu sedan jag träffade Claire. Hennes mörka närvaro och torra, allvarliga röst var efterlängtad. Sist vi sågs hade hon varnat mig:
— Om du tycker synd om mig pratar jag aldrig mer med dig. —>
— Egentligen tror jag du är mer fri när du äger något som inte kan gå förlorat, säger Louise. Skål!
Claire fyller i:
— Som pengar, eller en fastighet på någon av jordens ”säkra platser”…
— I nån blå jävla zon, skrattar Louise, redan på väg mot baren för påfyllning. —>
Nu är det iskall april, vi ses igen och hon bär solglasögon. Inomhus. Det gör inte ens Louise. Ja, förutom efter en behandling.
Jag är glad att se henne. Vi kramas just när Louise kommer in genom dörren:
— Du kan bara vara fri när du inte har något att förlora... —>
Exakt vad Louise menar är oklart. Hon har saker att förklara. Men först…
— Jag behöver något mjukgörande och jag menar inte ceramider, utan något som mjukar upp inifrån, säger Claire.
Louise nickar åt mannen i baren som strax ställer tre glas med fin grappa på bordet. —>
Enligt utsagan som rullar förbi
åldras jag i tre dimensioner
Men det finns fyra steg
som kan förhindra processen
Leker med tanken att strunta i stegen,
att istället sväva fritt i 3D,
utbringa ett fyrfaldigt leve