Från 6:e sämst till 6:e bäst i EU.
Ändå fortsätter Magdalena Andersson sin bisarra svartmålning av svensk ekonomi.
Att prata ned sitt eget land för att vinna billiga poänger är ovärdigt och riskerar att skada Sveriges anseende.
We Had a Chance to End the Conflict and We Chose to Burn It.
In 2005, something historic happened.
Israel withdrew completely from Gaza - not just its soldiers, but also all of its civilians, farms, and settlements. Thousands of Israeli families were uprooted from their homes by their own government. Synagogues were dismantled, greenhouses and infrastructure worth hundreds of millions of dollars were left behind - not destroyed, but handed over to give us a chance to start fresh.
For the first time in our history, we had full control over a piece of land - our own borders, our own cities, our own people, and access to the sea. The world was ready to help. Billions in aid and investment were promised.
It could have been the beginning of a Palestinian Singapore.
But instead of building schools, hospitals, and industries, we built tunnels, rockets, and militias.
Instead of creating hope, we chose hatred.
Instead of turning Gaza into proof that Palestinians can govern themselves, we turned it into proof that we cannot.
When Israel left, the world expected calm, peace, and progress.
What did we give them?
Civil war between Fatah and Hamas.
Executions in the streets.
A terror group seizing power and turning Gaza into a launching pad for endless wars.
And the world still asks: Why doesn’t Israel “just give up the West Bank” too?
Because they already saw what happened the last time they gave land for nothing in return.
The truth is painful, but it must be said:
We were given a chance to build a future and we used it to destroy our own.
We could have shown that we were ready for peace.
Instead, we showed that we were ruled by those who fear peace more than they fear death.
Every rocket fired from Gaza wasn’t just aimed at Israel - it was aimed at our own future.
And now, after all the destruction, poverty, and death, I keep asking myself:
What if, just once, we had chosen life instead of revenge?
We had the opportunity to end the conflict.
But our leaders and too many of us chose to keep it alive.
SOFIE LÖWENMARK: Tro inte att synen på regeringens bidragstak styrs av etnicitet. Det finns stöd för reformen bland hårt arbetande utlandsfödda.
https://t.co/bck35xQvVT
Det som är befängt är den blinda fläcken.
Ni känner alla till hästskoteorin. Till slut möts idiotins extremer hand i hand. När det kommer till Mellanösterns konflikter hittar vi Hamassympatisörerna och den Nordiska motståndsrörelsen på ungefär samma plats. De hyllar terror och beskriver allt som en sionistisk konspiration. Ändå klarar vi i Sverige inte av att behandla dessa grupperingar som samma onda tvillingpar.
Om Sveriges riksdag hade hade haft en riksdagsledamot som demonstrerade under NMR:s fana och publicerade en bild på densamma med hyllningar av hjärtemojis så vågar jag säkert som amen i kyrkan påstå att vederbörande hade uteslutits ur samtliga riksdagens 8 partier illa kvickt. På mycket goda grunder!
Emellertid gäller inte detta förhållande när flaggan alltjämt är grön men istället för NMR:s tyrruna pryds av Hamas sigill. Då händer exakt ingenting, varken hos det berörda partiet som är vänsterpartiet, eller hos det parti som vill regera tillsammans eller med stöd av Vänsterpartiet, det vill säga Socialdemokraterna.
I kvällens debatt vill Magdalena Andersson inte ens låtsas om detta sakförhållande. Det finns precis som Ulf Kristersson nämner så många exempel på motsvarande händelser att det nu börjar bli ställt utom rimligt tvivel att detta är ett strukturellt problem för vänstern.
Om Vänsterpartiet ska upprätthålla sin uteslutningsregim mot riksdagsledamöter som går i olämpliga demonstrationer är frågan hur många vänsterpartistiska riksdagsledamöter som finns kvar vid valdagen i den här takten.
Låt oss vara ärliga. Om vi hade haft motsvarande närhet till extremism och sympatier för terrorstämplade grupper på vår sida i politiken så hade vi på goda grunder inte fått prata om något annat fram till valdagen. Ändå klarar både Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson att låtsas som att det regnar. Det existerar fortfarande två olika standarder gentemot extremismen som gör att den blinda fläcken tillåts fortbestå.
Här är den utestående frågan som måste besvaras: Kan Andersson lova att hon som ett villkor för politiskt stöd kommer kräva att Dadgostar vidtar åtgärder mot alla riksdagsledamöter och medlemmar som postar bilder med hyllningar eller deltar i demonstrationer under Hamas fanor eller motsvarande våldsbejakande grupperingar? Om ja, time for some action.
For almost two years, the world has seen Gaza only through the news. But very few have actually gone inside. I chose to go — to see it with my own eyes and to meet the people living there.
What I witnessed is not the story being told on your screens. The suffering is real, but Hamas is the one responsible. They hold their own people hostage, steal the aid meant for them, use families as shields, and spread lies to the world.
I met women who were brave enough to tell the TRUTH and children who are deserving of a different future.
We cannot forget the remaining 48 hostages still held captive. And lastly, we cannot forget that Hamas has the power to end this all right now.
Yttrandefriheten vi i västvärlden har kämpat så hårt för att uppnå är hotad. Har så varit länge. Vi har hamnat i ett läge där den är villkorad. Avdelning ”tyck som jag eller tyck inget alls”. Det är fruktansvärt allvarligt att vi backar i vår utveckling i denna hiskeliga takt. Exemplen är så många. Men vi har redaktionen på Charlie Hebdo, Samuel Paty, Salwan Momika och nu även Charlie Kirk som några av dem… Detta måste få ett slut. Bilden av Espé är extra slående en dag som denna: 👇🏻
✏️ Yttrandefrihet ❤️
🔪 Förtryckfrihet 🩸
Islam kan inte praktiseras på samma sätt i Sverige som den praktiseras i Iran eller Saudiarabien. Många från kultursfären, tyckonomin och vänstersidan blir emellanåt dock väldigt upprörda när sådana självklarheter påtalas. Men vi artikulerar vad vi och många med oss känner – och vad svensk politik under många år framåt kommer handla om: Att skydda Sverige från värderingar som inte hör hemma här.
Vår övertygelse är att Sverige har gått in i en period av inhemska motsättningar, en konflikt mellan svenska och islamistiska värderingar. Det är inte en konflikt mellan kristna och muslimer. Det är en värderingskonflikt mellan islamisters vilja att påverka svenskt samhällsliv och de värderingar som präglar den svenska samhällsgemenskapen. Sverige står således inför ett riksdagsval nästa år som i efterhand mycket väl kan komma att kategoriseras som ”värderingsvalet”.
Den senaste veckans debatt om vem som är och inte är svensk visar tydligt hur många inte förstår värderingarnas betydelse för ett land. Istället fastnar debatten i det som börjar med etnicitet men som i grunden handlar om värderingar och samhällsgemenskap. Varken etnicitet eller språk definierar ett land. Det handlar om vad vi som svenskar kommer överens om, vilka grundläggande värderingar som hör hemma här och vilka värderingar som krävs för att samhället ska hålla ihop och fungera. Det betyder också att vi som land måste vara tydliga med vilka värderingar som inte hör hemma här och vilka som inte är möjliga att välja bort. Den debatt som nu pågått i nära en vecka känns som en deja vu från Alliansens integrationsdebatt någonstans år 2008. Vi måste ha kommit längre än så. Språk och jobb räcker inte för att integreras – man måste även integreras i den värderingsgemenskap som präglar Sverige. Politiker ska inte rygga för en debatt om vad det innebär att bli svensk. Vilka värderingar och vilken kultur som alla svenska medborgare behöver ta till sig för att vi ska kunna leva i gemenskap och känna tillit till varandra. Det går att bli svensk. När integrationen har fungerat som bäst är det när svenskar bjudit in nyanlända i gemenskap. Som klassförälder, till föreningsliv och på ungarnas fotbollsplan. Oavsett bakgrund kan en person bli del av samhällsgemenskapen och en svensk överordnad kultur. Oavsett om du har djupa rötter i vårt land sedan generationer tillbaka, eller valt att plantera om din familj här nyligen – kan vi dela samma värdegrund och diskutera i vilken riktning vi vill ta vårt land och dela den kultur som gör Sverige till Sverige.
Med det sagt, vi tror att det är många i Sverige som kring matbordet frustrerat konstaterar att ”jag inte känner igen mig i delar av vad Sverige blivit”. Och vi förstår det. Sverige har tagit emot en miljon invandrare de senaste 25 åren, en majoritet från kulturer som starkt skiljer sig från den svenska. Det är en stor förändring på kort tid. Det är förstås en utmaning för samhället – men också för den som ska göra Sverige till sitt.
Man ser resultatet i vår vardag. Vi har utanförskapsområden vars offentliga rum ändrat karaktär. Det diskuteras om inte moskéer ska få ha böneutrop. Det rapporteras om skilsmässor som inte accepteras av moskéer. Om imamen i Malmö som kampanjar mot socialtjänsten och att Malmös förskolor inte gör orosanmälningar till socialtjänsten om man upptäcker hedersförtryck. Vi hör om hedersförtryck, parallellsamhällen, radikaliserade moskéer och personer som i största allmänhet inte vill delta i det svenska samhället och inte vill ta till sig svenska värderingar. En muslimsk influenser uppmanar sina följare att inte lära sina barn svenska förrän de ska börja skolan och propagerar för att kvinnor ska bära niqab. Det är otillständigt och oacceptabelt.
Även i aktioner med demokratisk grund ser vi en utveckling som oroar. Nya partier med islamistiska inslag. Demonstrationer som ger uttryck till grov antisemitism tar över hela gator i våra städer.
Frågan som måste ställas till alla politiker ända in i nästa val:
- Vad skulle krävas för att du med din familj ska flytta till ett utanförskapsområde?
I varje debatt, panelsamtal, radiointervju etc. Låt alla få sätta ord på hur mycket man är villig att leva ut sin politik.
En oskyldig kvinna och ett litet barn är allvarligt skadade efter ett sprängattentat mot ett radhus i natt. Fruktansvärt.
Jag blir förbannad. Inte bara på de odjur som begår dessa dåd, utan även på politiska bromsklossar som inte begriper lägets allvar.
Trots mordet på småbarnsfadern Mikael, trots att 12-åriga Adriana sköts ihjäl, trots avrättningen av läkaren Karolin som bar sitt spädbarn i famnen, trots nattens bombdåd mot ännu en radhuslänga – trots allt detta raljeras det föraktfullt om regeringens politik för att sätta hårt mot hårt.
Varje skärpt straff, varje ny befogenhet till polis, varje åtgärd för fler utvisningar, etcetera – möter motstånd. Ignoransen inför brottslighetens brutalitet är förbluffande. Avsaknaden av empati för alla drabbade är motbjudande.
Jag hoppas innerligt att mamman och den lilla flickan båda överlever sina skador, och slipper livslånga men. Den hjärtskärande händelsen motiverar mig samtidigt att fortsätta arbetet med att genomföra det pågående systemskiftet.
Förra året minskade både sprängningar och skjutningar, men som nattens händelse tydligt visar är varje dåd ett för mycket.
För mig är det en politisk plikt att göra det som krävs för att bombdåden och skottlossningarna övergår från akut problem till en tragisk historisk parantes.
Idén om att bete sig som en idiot för att uppnå politiska mål är inte bara obegåvad, den riktar ett grundskott mot det svenska tillitssamhället.
Vem som helst kan besöka läktaren i Sveriges riksdag, och när som helst under plenumsessioner lyssna till debatt och diskussion i Sveriges högsta folkvalda församling. En direktkontakt med kärnan av svensk demokrati som vi inte borde ta för given. Sedan en tid är skärmas läktaren av med ett stort svart och ganska fult polyesternät.
Skälet till att nätet sattes upp beror inte på att risken för att trilla ner från läktaren plötsligt har ökat, eller att besökarnas säkerhet är äventyrad. Skälet är att några personer tog sig friheten att bete sig som idioter och började kasta saker från läktaren ner i plenisalen och mer specifikt, mot utrikesministern som befann sig i kammaren för debatt. Konsekvensen av angreppet blir att åtgärder som går ut över alla andra måste vidtas. Det svenska tillitssamhället är byggt på att folk avhåller sig från att passera gränser som kan passeras. När gränserna passeras måste tumskruvarna dras åt, helt enkelt därför att angreppen inte kan accepteras.
Idag var det så dags för ett gäng andra personer, bedömt tillhörande ungefär samma schattering av självrättfärdigande åsikter som de representerade i exemplet ovan, att ge sig på en av våra mest värdefulla kulturskatter; Vasaskeppet. Det centrala för poängen i mitt inlägg är inte egentligen huruvida man skadade någon egendom eller inte. Det centrala är att man passerade en gräns som inte tidigare passerats. Detta är naturligtvis själva poängen med angreppet, att skapa uppmärksamhet som sedan ska ledas över till en sakfråga. Men samtidigt som man gör det ger man sig också på tillitssamhället. Den omedelbara reaktionen från Vasamuseet, föga förvånande, blir naturligtvis att ställa sig frågan hur detta kunde hända och vilka rutiner som måste skärpas.
Svaret på den frågan är inte sällan i många delar av vårt samhälle att vi inte har designat vår samhällsmodell för att folk aktivt ska bete sig som idioter och bryta mot underförstådda normer på offentliga platser. Således blir konsekvensen varje gång någon gör det att det inte sällan kommer att påverka handlingsutrymmet för alla som inte faller ur ramen och beter sig som man ska.
Inte sällan är den här typen av ageranden brottsliga enligt någon typ av straffstadgande, men detta är en sak för rättsvårdande myndigheter att avgöra och inget jag naturligtvis kan eller bör kommentera bedömningen av i enskilda fall. Det jag far efter här är den överskjutande konsekvensen av beteendet som måste bäras av oss andra i samhället. När nät hängs upp, när fler och fler föremål hamnar bakom glasmontrar för att en klick självrättfärdigande och urspårade människor exempelvis kastar målarfärg på föremål som är högt värderade delar av vårt samhälle så går något förlorat. Det borde därför i tilltagande grad vara dags att manifestera att vi inte ställer upp på detta längre. Socialt avståndstagande om man så vill. Ge inte sabotörerna en millimeter av tillmötesgående eller acceptans. De behöver förstå att det inte finns något att hämta i valet av medel.
De rödgröna håller på att gå i samma fällor som Demokraterna nyss har gjort.
De måste tänka om. Och det fort.
Annars kommer de sluta som Kamala Harris.
Sju saker de rödgröna bör lära av Trump https://t.co/c8s8lLoEmS