Jag börjar faktiskt lessna lite på folk som hela tiden bara uttrycker sig negativt om travet.
Visst, det finns saker som kan bli bättre. Men ta till exempel V85 – potentialen i det spelet är enorm. Ändå är det bara gnäll om att det är för svårt.
Men ni som tycker det är svårt – har ni alltid 13 rätt på Stryktipset?
Det pratas hela tiden om att vi måste få in nytt folk i travet:
* spelare,
* hästägare,
* tränare.
Men tror ni verkligen att folk vill komma till travet när allt de läser är hur dåligt, kasst och värdelöst allting är?
Kan vi inte prata mer om glädjen i att äga häst?
Att stå och surra med tränaren innan start:
”Hur känns hästen?”
”Vad kör vi för utrustning idag?”
Starten närmar sig. Hästen du äger snurrar i volten. Pulsen stiger.
Starten går – hästen travar iväg fint.
Varvet går i bra tempo och din häst har hittat ett perfekt slagläge.
Upploppet kommer. Det blir en duell.
Du står där och ropar, hejar och studsar på publikplats.
Till slut blir det en tredjeplats.
Och ändå är man lycklig.
Man går ner mot stallbacken, klappar om hästen och känner stolthet.
Är det inte de här ögonblicken vi borde prata mer om?
Spänningen. Glädjen. Känslan av att äga häst.
Att man egentligen skiter i att den sprang in 30 000 kronor – för det viktigaste är glädjen i att få se sin häst tävla och känna den där nerven.
Samma sak för oss som spelar.
V85 kan faktiskt ge riktigt bra betalt om man sätter alla rätt.
Man sitter i flera timmar:
* kollar lopparkiv,
* lyssnar på intervjuer,
* funderar på att låsa, spika eller gardera.
Och sedan lever man inför sista avdelningen när allt hänger på ens sista spik.
Upploppet kommer.
Man gapar, skriker, hejar och ropar när spiken till slut kopplar greppet och vinner.
I stället för att bara se allt som är dåligt med travet – kan vi inte försöka se det roliga också?
Spänningen.
Glädjen.
Gemenskapen.
Och kärleken vi har till sporten.
Jag tar med mig ett uttryck från mitt favoritlag Frölunda HC:
Inte hata – bara älska.
Jag vet att saker kan bli bättre.
Men Rom byggdes inte på en dag.