Ett ensamt löv faller sakta ned,
dansar i vinden utan att veta vart.
Det viskar om sommarens sista sked,
om dagar som gått, om minnen kvar.
Jorden tar emot med öppna armar,
tystnad bäddar lövet till ro.
Allt som lever bär samma karmor,
att släppa taget, och ändå gro.
När solen sjunker bakom trädens topp,
och himlen färgas i eld och koppar,
då andas jorden ett stilla hopp,
att mörkret snart i tystnad stoppar.
En vind som viskar om tidens gång,
ett hjärta slår i nattens famn,
i skuggans djup finns drömmars sång,
och stjärnor tänds vid