@Feliday_Melody@Schmidtjnb Du menar att de bara sa det, samt utlyste undantagstillstånd och obönhörligt, på mycket kort tid, fängslade den ca 1-1.5% av befolkningen som var aktiva i gängmiljön?
Det visar hur fort ett till synes förlorat land kan komma på fötter igen om de vågar ta i med hårdhandskarna
Många tror att man “radikaliseras” genom böcker, ideologier eller internet.
För mig började det på högstadiet, i mitten av 1990-talet.
När jag förstod vad det innebär att vara svensk när det faktiskt gäller.
Jag växte upp i Skogås.
Redan då var det uppenbart vilka som hade släkt, nätverk och uppbackning, och vilka som stod ensamma.
En dag hamnade jag i en dispyt med en turkisk kille i skolan.
Han ville ha något jag hade.
Jag sa nej.
Han trängde sig på, höjde rösten, spelade tuff.
Jag stod kvar och sa nej igen.
Lite knuffar. Inget slagsmål. Bara tjafs.
När vi gick därifrån sa han att jag skulle “få ångra det där”.
Det här var innan mobiltelefoner.
Inget hände direkt.
Men dagen efter, på rasten, stod de där.
Inte bara han.
Flera andra killar. Yngre och äldre.
Och några vuxna män.
Jag förstod omedelbart vad det handlade om.
Jag fick en örfil.
Puttades runt.
Hotades.
Det var ingen brutal misshandel.
Det behövde det inte vara.
Det var en markering.
Budskapet var glasklart:
Du är ensam.
Vi är många.
I den stunden spelade det ingen roll vem som hade rätt.
Eller vem som hade börjat.
I deras värld avgörs konflikter av släkt och grupptillhörighet.
Inte av sakfrågan.
Inte av rätt eller fel.
Jag hade inga kusiner som dök upp.
Inga äldre killar som tog min rygg.
Inga vuxna som stod bakom mig.
Jag var svensk.
Och det var inte längre normen där jag växte upp.
Efter det lärde man sig snabbt.
Man undvek vissa konflikter.
Man höll tyst oftare.
Inte för att man hade fel.
Utan för att man visste hur systemet fungerade.
Det här var på högstadiet.
På gymnasiet började jag förstå något ännu viktigare:
att om svenskar inte organiserar sig, så kommer vi aldrig kunna hävda oss mot dem som faktiskt gör det.
Men det är en annan historia.