När Bilan Osman glömmer historien
Debatten om slöjan fastnar ofta mellan två ytterligheter. Antingen beskrivs den som ett rent uttryck för personlig religionsfrihet eller som ett bevis på kvinnoförtryck. Båda perspektiven missar en viktig historisk dimension.
Jag har tidigare beskrivit normaliseringen av slöjan som ett vansinne, eftersom jag menar att den bortser från symbolens historiska och politiska betydelse i stora delar av Mellanöstern. (Länk till GP-artikeln.)
Nu fortsätter samma berättelse. Bilan Osmans artikel i Expressen är, enligt min mening, ytterligare ett exempel på hur en islamistiskt präglad förståelse av slöjan presenteras utan att dess politiska och historiska dimension problematiseras.
Jag växte upp i Egypten. Under min barndom var hijab ovanlig i stora delar av samhället. På fotografier från 1940-, 50- och 60-talet syns kvinnor i offentligheten ofta utan huvudduk. Förändringen kom framför allt under 1970- och 80-talen, parallellt med den islamistiska väckelsen och Muslimska brödraskapets växande inflytande. Slöjan blev inte bara ett uttryck för personlig tro utan också en symbol för en ny religiös och politisk identitet.
Det är denna historiska utveckling som ofta saknas i den svenska debatten.
Historiskt har också olika former av slöja och ansiktstäckning haft en social funktion. I många klassiska muslimska samhällen var ansiktstäckning framför allt förknippad med fria kvinnor, medan slavkvinnor inte omfattades av samma normer och i flera rättstraditioner inte tilläts bära samma typ av täckning. Slöjans historia handlar därför inte enbart om religion utan också om social status, makt och samhällsordning.
Ingen ska ifrågasätta en vuxen kvinnas rätt att bära slöja om hon själv önskar det. Religionsfriheten är en grundläggande rättighet.
Men det innebär inte att vi ska blunda för att samma symbol under de senaste femtio åren också har använts av islamistiska rörelser som ett verktyg för identitetsskapande och politisk mobilisering.
När den dimensionen utelämnas reduceras en komplex historisk utveckling till en fråga om individuell tro.
Sverige behöver därför en mer nyanserad diskussion. Vi måste kunna försvara religionsfriheten samtidigt som vi vågar analysera hur religiösa symboler också kan få en politisk funktion. Den distinktionen är avgörande om vi vill förstå både utvecklingen i Mellanöstern och de utmaningar som Sverige står inför idag.
Den som vill förstå varför jag ser så allvarligt på denna utveckling kan gärna läsa mina tidigare texter:
Länkar till de båda texterna finns i kommentarsfältet på min Substack.
”Det handlar inte om enskilda imamer. Det handlar om strukturer där auktoritet, finansiering och idéinnehåll inte sammanfaller med den miljö där de verkar. Och det mest anmärkningsvärda är kanske inte att dessa system existerar. Det är att Sverige har valt att titta bort.”
Under tiden i Syrien:
Regimen i Damaskus har skickat förstärkningar till Deir Hafer, öster om Aleppo, som svar på de styrkor SDF nyligen omgrupperat till området. Situationen riskerar att eskalera till en direkt konfrontation mellan den kurddominerade SDF och HTS, den tidigare jihadistiska rörelsen som nu utgör kärnan i Damaskus nya maktstruktur.
Nobody would dare write “Chinese not welcome,” “Sudanese not welcome,” or “Syrians not welcome”, even though these countries are also facing major conflicts, often with far higher civilian death tolls than in Gaza.
Yet it’s only against Jews that exclusion becomes acceptable.
@KristerThelin Insåg nyligen att du var nog den Krister Thelin. Minns det som att han också nämner att du hade lite att göra med att han skrev den. Fin och viktig bok.
Remembering the Holocaust is important but it isn't enough. We must be aware of how we talk about it because distorting its memory can be just as bad as denial.
Read my article @Expressen
https://t.co/25osF6DjP0
The ICC prosecutor, Karim Khan, issued arrest warrants against Israeli leaders—then traveled to meet al-Julani, Syria’s new leader and former al-Qaeda commander.
Not to issue an arrest warrant, but to greet him and take a picture together.
Shameful.
Jag känner flera familjer som har barn i judiska skolan. Om man inte inte inser vilken säkerhetssituation dessa barn befinner sig i borde man öht inte kommentera de säkerhetsåtgärder skolan vidtar. För deras situation är extrem. Den saknar motsvarighet i Sverige.
Idag (30/11) är den officiella minnesdagen för de 850 000 judar som fördrevs från arabländerna efter 1947. Även om de allra flesta av dem fick ett nytt hem i Israel var fördrivningen ofta traumatisk. Den markerade också ett slut på judiskt liv i flera arabländer.
Polischef i Berlin om att det finns ”…’områden – och detta måste vi vara ärliga med – där jag råder folk som bär kippa eller är öppet gay eller lesbiska att vara mer försiktiga’.”
Oerhört men ärligt om antisemitiska och homofoba krafter i vissa områden. https://t.co/NxhOg2dG4s
Det säger något om vår samtid när en individ ena dagen kan hylla en pogrom (7/10) där över tusen judar mördades för att nästa dag delta i en ”manifestation mot antisemitism”. Talande att inga judiska organisationer deltar.
Att vi nästan på dagen 86 år efter Novemberpogromen/Kristallnatten ser judar jagas och misshandlas på gatan i Europa skickar ett skrämmande budskap till kontinentens judar. Till skillnad från 1938 finns det dock en judisk stat som evakuerar sina medborgare.