Beck

lever på

#muaythai
#mt07

[Flux Alert @FluxAlert]

Anna Hedenmo, tidigare SVT programledare i över 30 år, erkänner nu öppet att SVT systematiskt mörklade nyheter som kunde gynna SD.

Det har jag sett och hört med egna ögon och öron, säger hon i Medierna i P1.

När SD kom in i riksdagen höll man aktivt nere nyheter som skulle kunna gynna partiet.

Ett exempel hon själv tar upp är att en stor del av de intagna i svenska fängelser hade utländsk bakgrund, sådan information fick inte alltid den plats den förtjänade.

Hedenmo menar att medierna i dag försöker ”kompensera” för den tidigare censuren och därför inte granskar SD lika hårt längre.

Så här såg den så kallade opartiska public service ut. Verkligheten mörkades för att inte gynna fel parti.

[Beck @BeckOnTheWall]

@notch Som en helt vanlig tisdag alltså😊

[Magnus Ranstorp @MagnusRanstorp]

Enligt en konfidentiell fransk regeringsrapport utgör Muslimska brödraskapet ett långsiktigt hot mot Frankrikes nationella sammanhållning – inte genom våld, utan genom att gradvis undergräva de sekulära värderingarna på lokal nivå.

Rapporten noterar att rörelsen har starka kopplingar till andra europeiska länder, inklusive Sverige, där liknande strukturer och strategier observeras.
Läs Le Mondes rapportering nedan och hela rapporten👇

[salle @ROGSAHL]

https://t.co/kxlc7rji7w

[Magnus Ranstorp @MagnusRanstorp]

Magdalena Anderssons dubbelmoral om kontrollen | Patrik Kronqvist | Expressen https://t.co/jBfLloKJby

[J.K. Rowling @jk_rowling]

Could any picture sum up our new men’s rights movement better? The smirk of a male who’s knows he’s protected by a misogynist sporting establishment enjoying the distress of a woman he’s just punched in the head, and whose life’s ambition he’s just shattered. #Paris2024

[Sofia Nerbrand @sofius]

Jag vill inte leva i Miljöpartiets utopi.

När språkröret Daniel Helldén i dag lade fram sin vision om livet ”på andra sidan klimatomställningen” blev jag påmind om de grönas bakåtsträvande. Han vill se färre bilar – även om de körs på fossilfri elektricitet. Han vill inte att fler får bygga ett sommarställe vid en sjö – trots att Sverige har en total strandlinje på mer än 426 000 kilometer. Han är beredd att höja skatter och reglera för att minska frihetsgraderna – för vi ska tydligen in i en annan samhällsordning, kosta vad det kosta vill.

För egen del är jag övertygad om att teknikutveckling, elektrifiering, marknadsekonomi och tillväxt är vägen framåt för att både klara klimatförändringar och rikare liv.

Men på första parkett satt Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren och applåderade när Daniel Helldén kritiserade Tidögängets ”orealistiska kärnkraftsdrömmar”. Avslöjande att det parti som bärs upp av fackförbund som organiserar gruv- och industriarbetare tydligen inte vill se mer kärnkraft, som är en förutsättning för att försörja en utbyggd svensk industri. Den exportindustri, som har varit, är och kommer att vara avgörande för en god standard.

Lena Hallengrens entusiasm inför de grönas orimliga svångremspolitik rimmar dock tyvärr med den retorik som hennes partiledare Magdalena Andersson (S) använde i sitt tal på onsdagskvällen. Magdalena Anderssons historiebeskrivning av Sverige är också den nationalromantisk och kollektivistisk. Välfärdsstaten liksom bara växte fram på grund av att människor gick samman i facket och SAP under efterkrigstiden. Välståndet påstår hon grundas på gemensamt ansvar och en stor offentlig sektor.

Som om individuellt ansvar, enskildas hårda arbete och risktagande, innovationer, teknisk utveckling, handel samt strävsamhet inte skulle förklara varför Sverige blev ett av världens rikaste länder. Frihetliga idéer och borgerliga ideal har fixat finansieringen av den offentliga sektorn.

Att ekonomisk tillväxt – och dess orsaker – aldrig får plats i de rödgrönas fluffiga tal är det största problemet med vänstern. De är nämligen väldigt ovarsamma med andra människors pengar, och dessutom respektlösa mot deras insatser. De liksom utgår ifrån att tillväxten bara ska fortsätta att finansiera deras klimatomställning – trots att svensk BNP har minskat på senare år.

Och samtidigt som de pratar om att det behövs ”fler händer” i välfärden lägger Daniel Helldén fram förslaget om en fyradagarsvecka.

Snacka om verklighetsfrånvänt.

För i verkligheten finns det målkonflikter.

Det krävs mineraler för att elektrifiera – men MP säger oftast nej till ny utvinning i gruvor.

Det krävs som sagt var arbetsinsatser – man kan inte jobba mindre om man inte blir betydligt mer produktiv och samtidigt behålla sin inkomst.

En annan värld är möjlig, avslutar Daniel Helldén sitt tal med. Jag vill inte leva i den som han beskriver.

https://t.co/ZjrupNehnf

#Almedalen2024 #Almedalen @miljopartiet @socialdemokrat

[Malin Ekman @malinekman]

Kära kollegor,

Jag har sagt upp mig från SvD. Det är ett tungt beslut, men har nu kommit att kännas både naturligt och nödvändigt.

För fem år sedan, 2019, blev jag SvD:s korrespondent i New York. Det var Donald Trumps sista år vid makten, och en speciell tid i USA. De etablerade nyhetsföretagens rapportering var ensidig. Även svensk journalistik var förutsägbart tendentiös i beskrivningen och förståelsen av det amerikanska samhället.

SvD:s ambition var att vidga läsarnas vy. Det märktes utåt i reklamen. “Vi vill ge dig fler perspektiv” (Anna Careborg, 2019), “Lyft blicken och ta del av nya perspektiv” (Negra Efendić, 2018), “Läsarna ska triggas att tänka själva (Tove Lifvendahl, 2019)”,  “Med nyfiken blick på amerikanskt liv och politik” (undertecknad, hösten 2019). Jag märkte det också i redaktionskulturen.

Dåvarande redaktionschef Martin Ahlquist och jag diskuterade vad som fattades i USA-rapporteringen. Bristande granskning av amerikansk vänster. Baksidan av progressiv könslagstiftning. En tilltagande laglöshet i storstäderna. En allt större andel minoriteter som röstar republikanskt. Istället för att referera nyhetsflödet blev mitt uppdrag att göra större nedslag i reportageform och skriva analyser.

Jag har utöver Trump, riksrättsförfaranden och Januari 6 skrivit om radikal vänsterideologi i skol- och företagsmiljö, om brottsstatistik, cancelkultur och självcensur. Rapporterat om och från autonoma zoner, brotts- och droghärjade städer, och om ockuperade campus. Ämnen som jag tror är avgörande pusselbitar för att få en heltäckande bild av USA och de amerikanska väljarna.

Under flera år upplevde jag ett starkt stöd för min rapportering. Den dåvarande ledningen kommunicerade ofta att den var “en tillgång för SvD”, med uppmaningen att fortsätta mitt “viktiga arbete”. Och jag är stolt över den relation som jag upplever att det arbetet bidragit till att utveckla mellan tidningen och hennes läsare.

Vad gör en korrespondent? Hon är utsänd för att beskriva vad hon ser. I den bemärkelsen är hon läsarens ögon i världen. Latinets correspondere (att svara tillsammans) innebär att skapa överensstämmelse: att förklara vad du ser för att öka läsarens förståelse av en annan kultur. Därför bidrar korrespondenten ibland med oväntade perspektiv som kan utmana eller störa.

Istället har rollen som korrespondent, liksom journalistiken, utvecklats i motsatt riktning. Den journalistiska självkritik som följde Trumps valseger 2016, en insikt om att man misslyckats beskriva verkligheten som den är, har givit plats åt en redaktionell ensidighet.

Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst –  införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är “den rätta” och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den “andra sidan” betraktas som “värre” slätas problem hos den egna över.

Det innebär att uppgifter som i vanliga fall hade ansetts relevanta för allmänheten, enligt principen om konsekvensneutralitet, nu inte rapporteras, alternativt förpassas till marginalen. Som uppgifter om hur demokrater använder rättssystemet som ett vapen mot republikanska motståndare. Eller hur techbolag och delar av statsmakten samverkat i syfte att avlägsna politiskt känsligt innehåll. Samtidigt som ogrundade påståenden om ryska kopplingar till Trumps kampanj renderat hundratusentals artiklar och bidragit till en djupare nyhetspolarisering såväl i USA som Sverige. De rättelser som nyhetsmedier senare tvingades utfärda får minimalt utrymme i nyhetsflödet.

Samtidigt väljs uppgifter som riskerar gynna “fel sida”, eller öka förståelsen för den, bort. Det kan handla om svarta och latinamerikaner som röstar på Trump, om missbruk och kriminalitet i progressiva storstäder, om komplikationer av att myndigheter inte vet vilka som illegalt tagit sig över den södra gränsen, om försämrade levnadsvillkor i inflationens spår eller om antisemitiska inslag i pro-palestinska protester.

Hur har de svenska mediehusens rapportering blivit ensidig? Jag kan beskriva utvecklingen utifrån min erfarenhet som korrespondent.

Medan min relation till läsarna bestått har den till redaktionen förändrats.

Jag upplever att något skiftar hösten 2023. Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de “riskerar uppfattas”.

Det är naturligt och önskvärt att vara oense i redaktionella processer. Det jag uppfattar som nytt är en ovilja till journalistisk diskussion. I stället får jag höra om “bud från ledningen”. Kollegor pratar om “en ny ängslighet” i spåren av världshändelser som Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorattack i Israel.

En övermedvetenhet smyger sig in i min skrivprocess. Jag finner mig tveka inför att föreslå reportage och analyser som jag misstänker inte passar in i redaktionens uppfattning om vad som är rätt och fel i USA, vem som är god och ond. Jag gör det ändå och bävar inför responsen. När texten ska revideras behöver varje mening nagelfaras, och förbehåll byggas in, utifrån uppfattningar om vem som står att vinna politiskt på texten. Reportage arbetas om och om och tar i något fall månader att publicera.

Jag förlorar min arbetsglädje och känner att jag sviker läsarna. Något händer med språket, flytet och innehållet när jag vet att jag kommer avkrävas att omarbeta, och åter omarbeta, artiklar som tidigare accepterats med mindre korrigeringar. Jag känner att mina texter blir tråkiga referat utan insikt, motsatsen till vad som är korrespondentens uppdrag.

Jag ber om ett möte med ledningen för att diskutera en arbetssituation som jag upplever blivit ohållbar. Man förklarar då för mig att om någon skulle räknar mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att “backa upp” mig publikt.

Att kritiskt granska och rapportera om det statsbärande partiet brukade anses utgöra en del av journalistens existensberättigande. Idag utgör det skäl för redaktionen att ta henne i örat.

Jag får även höra att en person i SvD:s ledning fått ett läsarmejl med utlåtandet att jag hyllar Trump. Ett omdöme ingen läsare gett till mig under mina snart fem år som korrespondent i USA. Tvärtom hör läsare av sig med tackord för vad de beskriver som en saklig rapportering som de har svårt att hitta på andra ställen. Varningarna från ledningen kan vara välmenande, men jag ser dem som tecken på att en ny ängslighet trängt undan försvarandet – och efterlevnaden – av publicistiska ideal, som det om konsekvensneutralitet.

Jag får en ursäkt, men min olustkänsla lever kvar. Tar sig uttryck i en grundläggande fråga: Är det möjligt att i en polariserad tid förena arbetet på en stor tidning med efterlevnaden av journalistiska principer?

Om du väljer att skriva om utmanande frågor väntar en utdragen process där återkoppling och kritik känns godtycklig, och där själva arbetet blir ineffektivt och andefattigt. Alternativet är att du väljer att tillrättalägga innehållet utifrån vad redaktionen vill höra. Min uppfattning är att den sortens journalistik inte behöver någon korrespondent utan snarare en genomarbetad översättning från engelska till svenska av texter som någon vecka tidigare stått att läsa i New York Times, The Atlantic, eller Washington Post.

Varför nöjer sig journalister med att upprepa innehållet i dessa publikationer? Jag tror att det handlar om flera saker. Många verkar helt enkelt övertygade om att rapporteringen representerar tidigare nämnda “rätta sida”, samtidigt som det överensstämmer med egna uppfattningar. Andra, upplever jag, är rädda att uppfattas som kontroversiella. Om du inkluderar perspektiv som inte redan godkänts (det som publicerats på etablerade mediers nyhetssidor är att räkna som godkänt) riskerar du att misstänkliggöras av kåren du tillhör. En liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in. Som dessutom verkar på en arbetsmarknad där du förväntas vara tacksam över lyckan att ha ett jobb. Att utmana status quo är att riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning.

Det går att fortsätta avfärda avfällingar som mindre legitima, men det går också att som journalist bestämma sig för att ställa frågor: Varför håller vi på att förlora vår publik? Vad har vi missat att förstå? Hur förtjänar vi läsarnas förtroende? Vad förstår vi av världen vi rapporterar om? Är vi nyfikna på den?

Min poäng är inte att det saknas relevant kritik mot Trump, eller att denna borde negligeras. Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits. Medan flera nyhetsmedier fortsätter att berömma sig med att tjäna demokratin gör de medvetet avkall på grundläggande journalistiska principer som de tidigare brukade anse känneteckna denna demokrati.

I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.

Jag har landat i att min nuvarande roll inte möjliggör den sortens journalistik som jag tror på och som läsarna förtjänar. Det här beslutet har tagit tid och inte varit lätt. Under lång tid skattade jag mig lycklig över att vara korrespondent, och älskade mitt jobb. Jag har varit knuten till SvD i över tio år, de senaste fem som heltidsarvoderad korrespondent. Så det känns lite kusligt. Och jag kommer sakna er. Men jag har alltför länge saknat att kunna utföra mitt journalistiska arbete som det var tänkt.

Malin Ekman

[Beck @BeckOnTheWall]

@ladyAKMWH Checks out 👍

[JensGanman @JensGanman]

Kliniskt galna. Barn rånas och mördas, hus och villor sprängs i parti och minut, det skjuts med automatvapen på gator och torg… Det som får trion nedan att på allvar vakna ur värdegrundsnarkosen och kalla till pressträffar, kräva lagstiftning och utredningar från Säpo – det är en handfull anonyma mememakare...

[Chang Frick @ChangFrick]

Liberalernas partiledare kan inte besöka Biskopsgården då Säpo inte kan garantera säkerheten.

Men enligt samma Liberalerna är hotet mot demokratin anonyma shitpost-konton.

Att Johan Pehrson rent fysiskt inte kan vistas på vissa platser för att prata politik skapar inga krismöten. Jag har inte sett gängens värsta fiende Jan Jönsson förbannad i media. Eller deras partisekreterare rasa med braskande rubriker.

De leker politik. Det är en teater, ett slags spel. Det som vi ser i telefonen eller på datorskärmen är deras ”verklighet”. Likaså korridorerna i riksdagen.

Det är en slags dans med journalister, där partiledningar lägger stor energi och möda med PR-folk och andra som bryr sig om ytan. Hur de framstår. Vilken ansiktsmin de ska ha på pressträffen. Hur de ska formulera sig. Hur de ska positionera sig, både internt och externt.

Samtidigt skjuts någon ihjäl.

Och det ��r ju tråkigt, det tar ju medieutrymme från nästa jätteviktiga utspel mot SD och deras kommunikationsavdelning.

Det jobbiga med att leka politik är att det finns en verklighet som stör. Den verkligheten som gör att Liberalernas partiledare inte kan vistas var som helst i Sverige utan att riskera sin egen säkerhet.

Men vad gör det? Kaffet smakar gott inne i riksdagens långa korridorer, innanför metertjocka stenväggar omgiven av skalskydd och trevliga säkerhetspoliser med kavaj och slips.

Vilka ska stå med på nästa pressträff? I vilken ordning? Vem ska säga vad? Vilka krav ska framföras? Talepunkter?

Teatern fortsätter inför journalister och kameramän som suktar efter nästa akt i mediedramat.

Någon mil söderut väcks grannar av en ny dödsskjutning. Johan Perhsons bokstavliga no go-zoner breder ut sig i det tysta. Kriminella gäng styr verkligheten och kaoset i skolan skapar nya barnsoldater att rekrytera.

Och folk vågar inte längre vittna om vad de ser i sitt närområde på grund av risk för repressalier från gången.

Nästa fråga på pressträffen är från TT.

– Ja, vi ser mycket allvarligt på anonyma konton. Vi får återkomma om ny lagstiftning kan behövas, svarar en medelålders man i kavaj och ljusblå slips.

[Beck @BeckOnTheWall]

@elonmuskADO Shouldn't you know how many of us are bots? 😉

[Dr. Eli David @DrEliDavid]

This comment wins the internet for today 🤣

[Carl-Oskar Bohlin @CarlOskar]

Detta är en viktig text som tecknar en uppriktig bild av det tillstånd som stora delar av västvärlden kastats in i efter den 7/10 2023. Artikeln borde läsas av alla.

https://t.co/guJTqtRJ7b

[𝐍𝐢𝐨𝐡 𝐁𝐞𝐫𝐠 🇮🇷 ✡︎ @NiohBerg]

Iranian man perfectly summarises how the entire country is feeling.

Colourful language warning 😂

[Henrik ⨁ 🇸🇪 🇺🇸 ᛉ ᛏ ᛟ @Henrik_Palmgren]

This is Abdullah 29 years old, the savage scum invader that murdered Mikael in Skärholmen outside of Stockholm two days ago. Shooting him in the face in front of his 12 year old son.

Deport him and his ENTIRE extended family. This should be a non-negotiable demanded of the entire Swedish public, to serve as an example, or this violence will never stop.

[Katerina Janouch @katjanouch]

I Sverige finns alltså sjukvårdspersonal - som öppet skriver att han vill slakta en person och tortera honom till döds. Känns det bra med sådana sjukvårdare? #svpol #migpol

[Sohrab سهراب @_Sohrab_]

Tråd.

Varför drabbas Sverige så hårt av gängkriminalitet och våld? Det behövs inte oändliga studier, utredningar och kändis-kriminologer. Jag såg det komma när jag var 21 år gammal.

Här är förklaringen:

[Magnus Ranstorp @MagnusRanstorp]

Min kolumn i @SvD

”I Sverige söker vi fortfarande efter en väg framåt, medan Danmark visar större beslutsamhet och har en plan för att eliminera alla ”ghetton” och parallellsamhällen före 2030.” https://t.co/KvOpFZx7vf

[Beck @BeckOnTheWall]

@paolorobertocom Rykte? Låter ofrivilligt😉