AS IS BOUND to happen, all of this will soon be flushed down the golden toilet, while the Golden Toilet itself will have been moved to — watch out, Warsaw! — another Eastern European capital.
Washington will still be pulling strings, of course. London will still be playing its part. Only the American troops will have left the stage.
And in Moscow, without any great drama, Putin will have been replaced by a leader who will in all probability be much, much less inclined to make deals with the major European capitals than his predecessor has been throughout his presidency.
Time will tell.
This circus will end. The consequences won't.
🎲Step 1. Quote Laura Loomer — the racist, fanatical Zionist who, on Ukrainian oligarch Rinat Akhmetov’s dime, has been enthusiastically whitewashing the image of Ukrainian neo-Nazis and Azov — and have her invoke the name “Putin” with all the requisite theatrical outrage.
🎲Step 2. Get Churchill-in-olive-green Zelensky to solemnly repeat that Putin is Hitler. Because apparently no political performance is complete without a World War II cosplay segment.
🎲Step 3. Hammer home the “Putin is Hitler” line in the closing remarks, just to make sure it’s permanently tattooed onto the brains of millions of viewers. Subtlety is for amateurs.
Because who is Hitler? That's right — Absolute Evil™. And you don't negotiate with Absolute Evil. You destroy it. End of discussion. Roll credits.
Never mind that Britain is training, funding, and whitewashing thousands of neo-Nazis and far-right extremists in Ukraine.
Never mind that Azov units and commemorations of the Waffen-SS Galicia Division.
Never mind Zelensky kneeling before the remains of alleged Nazi collaborators like Andriy Melnyk.
Nothing to see here, folks. Just another episode of Democracy, Double Standards & Historical Amnesia, brought to you by the people who insist they're on the right side of history.
When does this grotesque circus finally end?
----
Piers Morgan to Trump:
President Trump, do the right thing here. Siding with Putin against Zelensky is the wrong thing.
Give Zelensky the support he needs to defeat modern-day Hitler.
SÅ VI HAR den här i praktiken mest symboliska dieseluppgörelsen mellan Trump och Putin, och vi har de senaste utspelen mellan Zelenskyj och Trump — men vi har också uttalanden som det från general Keith Kellogg: att Ukraina absolut ska fortsätta beskjuta de ryska raffinaderierna.
Min tanke är den här: Trump kommer att fortsätta försöka skylla den växande energikrisen på Ukraina, för att avleda uppmärksamheten från en annan stor, direkt orsak — hans eget krig mot Iran.
Kriget i Ukraina är »Bidens krig«, och det är för övrigt tydligt vart det är på väg. Trump vill inte ha det på sitt konto.
Vad han däremot väldigt mycket vill är att kriget mot Iran inte ska totalförstöra hans chanser i mellanårsvalet — vilket det troligtvis ändå kommer att göra.
Han räknar med att kriget i Ukraina kommer att fortsätta som förut, även i luften, men det passar honom ganska bra: då kan han skylla på Zelenskyj.
Så det är vad det handlar om. Hela energikrisen, i Trumps värld, kommer att handla om Ukraina. Ingenting av detta har han själv orsakat genom kriget mot Iran. Det är så han tror sig kunna överleva mellanårsvalet.
⚡️ US blames Zelensky for the global energy crisis.
Ukrainian strikes on Russian energy infrastructure are driving world fuel prices higher - US Treasury Secretary Bessent.
Zelensky bankrupting us all?
NEOCONSERVATISM IS THE extraordinary belief that the most sinister people, pursuing absolute dominance by the most sinister means, will somehow end up working for the benefit of all mankind.
VEM STÄLLER MAKTEN till svars i Europa?
Den 27 oktober går Israel till val. Det israeliska samhället må vara hårt förskjutet åt höger efter år av krig, men valet kan ändå få en konkret följd: Benjamin Netanyahu kan förlora regeringsmakten. Utanför premiärministerämbetet fortsätter den korruptionsrättegång som redan pågår mot honom.
En vecka senare hålls mellanårsval i USA. Donald Trump står inte på valsedeln, men kontrollen över kongressen gör det. Om Republikanerna förlorar den kan både presidentens och krigsminister Pete Hegseths ansvar för kriget i Iran utsättas för en helt annan granskning. Den nya kongressen tillträder i januari.
Trump har alltså några månader på sig att försöka vända ett alltmer impopulärt krig — och då kanske utan sin vapenbroder Bibi.
Det är en av demokratins fördelar även under dåliga förutsättningar. Det behövs inga ädla politiska motståndare. Det räcker att de har ett eget intresse av att besegra makthavaren. När makten kan skifta kan också sådant den velat hålla undan komma i ljuset.
Men hur är det i Europa?
EU och Nato är de viktigaste institutionerna för europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ingen väljare har röstat fram Mark Rutte till Natos generalsekreterare, Ursula von der Leyen till EU-kommissionens ordförande eller Kaja Kallas till EU:s utrikeschef.
Von der Leyen väljs visserligen av Europaparlamentet och Kallas ingår i en kommission som parlamentet godkänner. Ansvarskedjan finns – men väljaren kan inte rösta bort någon av dem från deras poster. Inte heller finns någon opposition som kan ta över deras makt genom att besegra dem i ett val och därför har samma omedelbara intresse av att granska dem och ställa dem till svars.
Det blir särskilt slående efter Ruttes egna uttalanden om Iran.
I veckan berättade han att omkring 5 000 amerikanska flygningar utgått från europeiska baser till stöd för Operation Epic Fury. Stödet var »crucial«. Utan Europa som amerikansk »platform of power projection« hade operationen, sade han, kanske varit omöjlig.
Detta efter att Trump öppet hotat att förstöra Irans kraftverk och broar: »A whole civilization will die tonight, never to be brought back again.«
Rutte har varit här förut. När han var Nederländernas premiärminister avslöjades en konflikt mellan hans kansli och UD om hur Israels agerande i Gaza skulle beskrivas. Tjänstemän sammanfattade frågan från premiärministerns kansli: »Vad kan vi säga så att det ser ut som att Israel inte begår krigsbrott?« Formuleringen var deras parafras, men offentliggjorda meddelanden bekräftade konflikten om hur möjliga brott mot krigets lagar skulle beskrivas.
Nu är Rutte Natos generalsekreterare och beskriver Europa som plattform för det amerikanska kriget mot Iran.
Vem har ett politiskt intresse av att granska honom?
Mark Rutte kan inte förlora ett val till posten.
Den makt han utövar har aldrig varit på val.
HENRIK PETERSEN
NATO SecGen says Europe is 'a power-projection platform for the United States' and that the Iran war could not have been waged without it. The attack on Iran being illegal and unprovoked, NATO is therefore clearly an aggressive alliance.
DREVET MOT VÄNSTERPARTIET ger en dålig smak av dubbelmoral, dubbla måttstockar, antidemokratism och — ren förföljelse.
Till och med hos public service slinker formuleringar igenom som ger vibbar av angivarsamhälle. Se citatet:
»P4 Dalarna har pratat med en av de som anmälde efter att han varit och förtidsröstat.
– Jag såg den som stod närmast mig, så protesterade hon om något och fick mer eller mindre skäll, då såg jag att det var en vänsterröst som var förkryssad, säger han.
Vänsterpartiets utsikter att få ministerposter minskar ytterligare efter det här [...]«
Det är intressant att studera den filterlösa stilen.
Själv vet jag ingenting om Mohamed Abdukardir Ali, mer än att han är svensk-somalier och vänsterpartist.
Jag vet därför heller ingenting om hur han eller hans familj kom till Sverige.
Men jag reagerar på tonen i samtalet.
För mig ekade också direkt gamla reportage om kriget i Somalia.
Det fick mig att vilja kolla på statistiken och förhållandet mellan migrationen och kriget.
Det går inte att komma ifrån att den nya krigsfas som inleddes 2006 underblåstes av vår viktigaste allierade, genom två på varandra följande amerikanska ingripanden.
Den historiska kedjan går att belägga tydligt:
USA stödjer somaliska krigsherrar.
Islamiska domstolarnas union, ICU, besegrar dem och tar Mogadishu 2006.
Etiopien invaderar med amerikanskt stöd — ICU faller.
Al-Shabaab, som redan existerar som en militant del av rörelsen, växer under det följande kriget till en betydligt starkare upprorsrörelse.
Hundratusentals somalier flyr.
Under samma period ökar den Somaliafödda befolkningen i Sverige mycket kraftigt.
Jag är av den åsikten att Sverige med självklarhet ska ta emot flyktingar.
De opinionsbildare som tvärtom tydligt ogillar att Sverige tar emot flyktingar brukar märkligt nog ha påfallande lite att säga om USA:s militära interventioner, som leder till uppblossade konflikter och flyktingströmmar.
Det borde efterfrågas en elementär koherens.
Efter 2022 skulle Sveriges särställning som militärt alliansfritt land mitt i Väst upphöra. Åtminstone ville de som fick vara med och bestämma att Sverige skulle bli vad vissa kallade »ett normalt land«.
Därmed avstod vi också från ambitionen att vara en motkraft med en egen utrikespolitik.
Imperier och deras krig skapar återkommande migrationsströmmar både mot imperiets centrum och inom eller mot dess periferi.
Det är »det normala« här.
Så lär det förbli ännu en tid. Redan i Libyen deltog vi själva i kriget. Nu är vi medlemmar i Nato.
Men om vi — som »ett normalt land« i Väst — ska försöka upprätthålla en fungerande demokrati, går det inte att samtidigt behandla människor som krigen sätter i rörelse som främmande inslag i samhället.
HENRIK PETERSEN
ROBERT FICO VARNAR i ett tal den 17 september för att Europa befinner sig närmare ett storkrig än någon gång tidigare under kriget i Ukraina. Situationen har enligt Slovakiens premiärminister aldrig varit så allvarlig och spänd när det gäller risken för en militär konflikt som omfattar hela Europa.
Fico menar att kriget i Ukraina är helt bortom kontroll och att tidigare begränsningar för krigföringen håller på att försvinna. Samtidigt varnar han för den allt mer krigiska retoriken i Europa.
Han riktar också kritik mot EU:s upprustning och befarar att försvarsindustrin snarare än Europas medborgare blir den stora vinnaren på unionens budget 2028–2034: »Inte medborgarna, utan vapenföretagen.«
Efter ett möte med flera europeiska regeringschefer förra veckan sade Fico att han inte kunde sova på natten på grund av vad han hade hört under samtalen. Han ville inte närmare redogöra för vad som sagts, men sammanfattade sin oro med att Europa befinner sig »på randen«.
Slovakien ska enligt Fico respektera sina åtaganden som Natomedlem, men han lovar samtidigt att göra allt han kan för att förhindra att landet dras in i ett direkt krig. Hans budskap till åhörarna var att inte ta freden för given: »Vi har den i dag, men i morgon kanske det inte finns någonting.«
INGENTING ÄR FARLIGARE än den informationsbubbla inuti vilken det argumenteras för nödvändigheten av ett storkrig mot Ryssland. Två miljoner döda – siffran är en uppskattning – kan lätt bli tjugo miljoner döda i Europa om storkriget blir verklighet. Lägg därtill risken för ett kärnvapenkrig som kan utplåna oss alla.
Ingenting är smutsigare än när detta krigsmånglande presenteras som ett försvar för demokratin. Sanningen är snarare den motsatta. Vad som hände i Ukraina 2014 var att en demokratiskt vald president störtades, liksom en demokratiskt vald regering störtades i Iran 1953. Våra mäktigare allierades intressen i Ukraina har lika lite att göra med demokrati som invasionen av Irak 2003 hade det. Det handlar om geopolitik och ekonomiska intressen – ingenting annat.
»Den fullskaliga invasionen« är likaledes en propagandaterm. Om Ryssland i februari 2022 var inställt på att erövra hela Ukraina, varför gick landet in med en styrka som redan före kriget bedömdes som alldeles för liten för uppgiften? Kriget i Donbass hade då redan pågått i nästan åtta år, och under dagarna omedelbart före invasionen mångdubblades striderna längs kontaktlinjen enligt OSSE:s observatörer. Att Ukraina och Ryssland nästan omedelbart kom till förhandlingsbordet – och inom några veckor diskuterade neutralitet och säkerhetsgarantier – är ytterligare ett skäl att ifrågasätta den enkla berättelsen om vad invasionen syftade till.
Knappast är det en tillfällighet att den mest aggressiva retoriken kommer från London. Storbritannien har aldrig hämtat sig från finanskrisen 2008 och landet har länge befunnit sig i relativ ekonomisk nedgång. Samtidigt lever föreställningen om landet som en global stormakt kvar. Kombinationen av ekonomisk tillbakagång, säkerhetspolitisk paranoia och imperialistisk nostalgi kan bli existentiellt farlig för Europa.
Lyssna inte.
Låt inte Washington och London dra oss in i ett nytt 1914. Den här gången kommer Sverige inte att kunna hålla sig utanför och konsekvenserna kommer att vara katastrofala.
EN EXTRAORDINÄR HÄNDELSE är CIA-chefen John Ratcliffes plötsliga resa till Moskva. Börjar kriget i Ukraina närma sig sin kritiska slutpunkt?
Det är det första kända besöket av en sittande CIA-chef i Ryssland sedan William Burns reste dit i november 2021, tre månader före den ryska invasionen. Ratcliffe flög nu från USA i ett militärt C-17-transportplan, via Riga, och tillbringade omkring fyra timmar i Moskva.
Parallellen med Burns är slående. Burns skickades 2021 till Moskva av president Biden för att framföra en amerikansk varning sedan underrättelsetjänsterna fått uppgifter om ryska militära planer. Ratcliffes resa sker också vid ett ögonblick då Washington kan befara att Ryssland står inför ett avgörande beslut om krigets fortsättning. Inför hans ankomst bad USA dessutom Ukraina att avstå från attacker mot bland annat Moskva och Sankt Petersburg under den amerikanska delegationens resa.
Många har spekulerat: Väntas en större rysk offensiv, en operation som förändrar krigets militära läge? Har Ratcliffe skickats till Moskva med ett budskap avsett att påverka Moskva inför ett förestående ryskt nästa steg?
Den gemensamma nämnaren är viktigare än de enskilda teorierna: Washington kan bedöma att kriget närmar sig en kritisk slutpunkt och att Moskva står inför beslut som kan avgöra dess fortsättning.
Det sker när Ukrainas position blivit allt svårare. Bristen på manskap och luftförsvar är akut, Ryssland har det militära initiativet och de ukrainska långdistansangreppen har inte vänt krigets utveckling. Tvärtom befinner sig konflikten i en ny eskaleringsfas, där Ryssland har betydligt större resurser att sätta in.
Frågan börjar därför bli mindre hur Ukraina ska förbättra sin förhandlingsposition och mer hur långt den kan försämras innan kriget når ett militärt eller diplomatiskt avgörande.
Men Burns och Ratcliffes Moskvabesök 2021 respektive 2026 bör också jämföras ur ett annat perspektiv: Vilka var våra alternativ då, och vilka är de nu?
Istanbulförhandlingarna våren 2022 visar att det ännu efter krigsutbrottet fanns en möjlig väg till en förhandlingslösning.
Ted Snider är en skribent jag följt via https://t.co/sZWCGL8NWd sedan 2022. I en ny artikel (länk nedan) går han tillbaka till Istanbulförhandlingarna, då Ryssland och Ukraina diskuterade en uppgörelse där ukrainsk neutralitet – inget Nato-medlemskap – kombinerades med internationella säkerhetsgarantier. Flera personer som själva deltog i förhandlingarna har senare sagt att parterna kom långt mot en överenskommelse.
Snider betonar att det utkast som låg till grund för Istanbulförhandlingarna hade tagits fram av ukrainarna, inte av ryssarna.
Han går sedan igenom första- och andrahandsuppgifter som sammantagna talar för att USA och dess allierade verkade för att denna fredsmöjlighet inte skulle fullföljas, utan uppmuntrade Ukraina att fortsätta kriget i förhoppningen om en militär seger eller åtminstone en mycket starkare förhandlingsposition.
Fyra och ett halvt år senare kan Ukraina stå inför förhandlingar ändå – men efter enorma förluster av människoliv, befolkning och infrastruktur, med större territorier under rysk kontroll och från ett betydligt sämre militärt utgångsläge.
Snider menar att väst är skyldigt ukrainarna en urs��kt: den strategi som motiverade fortsatt krig måste i slutändan bedömas efter vad den faktiskt åstadkom för Ukraina.
Lästa tillsammans bildar uppgifterna en mörk båge från 2022 till 2026. Då var frågan om Ukraina skulle förhandla eller fortsätta kriget i hopp om en starkare framtida position. Idag kan frågan vara hur snabbt en uppgörelse måste nås innan positionen blir ännu svagare.
Förra gången en CIA-chef reste till Moskva stod kriget inför sin början. Den här gången sker resan när kriget kan stå inför sitt avgörande skede.
HENRIK PETERSEN
Bilden: Ett amerikanskt C17 Globemaster i Lettland.
https://t.co/DZyvyyEWND
A DECENT PIECE by Peter Hitchens in The Spectator about the curious autoeroticism of Western media coverage of the Nord Stream bombings.
»But I suspect that the Berlin and Washington governments are increasingly worried about German voters, disenchanted with the Ukraine crisis, with their country’s growing decrepitude and with the high price of energy. If Nord Stream was blown up by sexy, sassy Freya, rather than by dreary old Uncle Sam, then good relations may last a little longer. Believe what you like. So will I.«
https://t.co/4PRfzfIlPf
@mazzenilsson
In 2025, the Trump administration claimed to have frozen funding for the National Endowment for Democracy (NED) — the US government-funded organisation that, under the guise of “promoting democracy”, meddles in elections and fosters regime change around the world. It now turns out that the NED is alive and well, operating much as before.
Far from defunding or dismantling the NED — or USAID, for that matter — the Trump administration has in fact poured more money into both, while simply doing a better job of shielding them from growing public scrutiny.
The NED has now published its 2025 annual report — meaning that it went on undermining governments and engineering regime change in targeted countries after Trump claimed to have pulled the plug on it.
https://t.co/qfemZZOvnf
@SJ_TK421 Det går inte an att släppa det ordet till kleptokraterna i Bryssel. Vi borde istället tjata om det som om det vore artonhundratal (och inte en ny medeltid).
EN POLITISK EPOKKOLLAPS — är det vad Sverige som nation erfar? Är den frågan överdriven — eller stämmer den på pricken med vad vi ser?
Nej, den började inte med Nato-medlemskapet utan långt tidigare. Men den har fortsatt med DCA och samarbetet med Palantir, som några få aktörer hittills tycks ha fört in Sverige i utan någon verklig offentlig debatt.
»So where are the strong, and who are the trusted?« som Elvis Costello sjunger.
En som verkar vara beredd att ta diskussionen är Centerns Rasmus Elfström. Jag välkomnar hans debattartikel i Expressen om Sverige och Palantir.
När samtalet väl har påbörjats kan även vi som varit mest kritiska äntligen börja säga ja i stället för att bara ropa nej.
Ja — det behövs större öppenhet kring strategiska vägval.
Ja — det behövs starkare parlamentarisk kontroll.
Ja — det behövs oberoende granskning av statens användning av avancerade AI- och analysplattformar.
Ja — det behövs en bredare samhällsdebatt där även kritiska perspektiv behandlas seriöst.
Ja — ett demokratiskt samhälle måste fungera just som ett demokratiskt samhälle när så mycket står på spel. Genomgripande förändringar måste kunna diskuteras öppet, och säkerhetspolitiska beslut måste kunna granskas utan att kritik i sig misstänkliggörs.
Och —
Nej. Det kan inte vara för sent.
DEN MEST EFFEKTIVA kritiken är ibland ett citat.
Många har spekulerat i om idén bakom den ukrainska drönaroffensiven i Svarta havet hade sina rötter i Washington snarare än i Kiev. Det är svårt att bevisa. Men några offentliga uttalanden från början av 2024 är värda att läsa i kronologisk ordning.
Riskerna såg många redan då – inte minst att Ryssland förr eller senare skulle svara med en kraftig moteskalering. Den ser vi nu i form av en i det närmaste total blockad av Odessa, med potentiellt mycket allvarliga konsekvenser för Ukrainas ekonomi och sannolikt också för Europas.
Vem ansåg att risken var värd att ta?
Inte general Oleksandr Syrskyj, som enligt Financial Times öppet kritiserade försvarsminister Mychajlo Fedorovs starka tilltro till drönarkrigföring. Fedorov fick lämna sin post – men i slutändan verkar det ändå ha varit överbefälhavaren som fick betala det högsta priset i det politiska maktspelet.
Det för tankarna till den stora ukrainska markoffensiven 2023, som The New York Times i ett omfattande reportage beskrev som planerad i nära samarbete med amerikanska och andra Nato-officerare i Wiesbaden. Också när det gäller den senare satsningen på asymmetrisk krigföring och angrepp mot Svartahavsflottan finns offentliga uttalanden från ledande amerikanska företrädare som är värda att lägga på minnet.
Januari 2024. Den tidigare amerikanske Europabefälhavaren Ben Hodges börjar argumentera för att Krim är krigets avgörande terräng och att Ukraina bör göra halvön logistiskt ohållbar genom att slå mot Kertjbron och fortsätta pressa den ryska Svartahavsflottan.
22 februari 2024. Victoria Nuland kommenterar det amerikanska stödpaketet:
»Med dessa pengar kommer Ukraina att kunna slå tillbaka i öster, men också kunna påskynda den asymmetriska krigföring som varit mest effektiv på slagfältet.«
Hon utvecklar sedan vad hon menar:
»Bara under de senaste tre, fyra, fem månaderna har Ukraina haft betydande framgångar. De flesta har varit asymmetriska – skadorna de kunnat tillfoga Svartahavsflottan, överraskningsattacker där ryssarna inte väntade sig dem och en god användning av långräckviddiga vapensystem.«
Och därefter den formulering som kanske är den mest intressanta:
»Många säger att kriget kommer att se ut som det gjorde 2023. Det tror inte jag [...] Ukraina blir allt bättre på sådant som drönarkrigföring och andra asymmetriska sätt att föra krig.«
Det är svårt att inte läsa dessa uttalanden mot bakgrund av den misslyckade ukrainska motoffensiven 2023. Där den föregående strategin hade varit ett konventionellt genombrott på marken pekade ledande amerikanska företrädare nu ut en annan väg: asymmetrisk krigföring, långräckviddiga angrepp och framför allt attacker mot Svartahavsflottan.
Det är alltid lättare att föreslå djärva strategier när det är någon annan som får bära de mänskliga, ekonomiska och politiska konsekvenserna om de misslyckas.
[Bilden från nämnda artikel i Financial Times.]
HEDER ÅT ETC Debatt som faktiskt tog in min replik på Göran Greiders ledare om den »avgrundsdjupa« tystnaden.
I trettio dagar ligger den öppen. Sedan muras den in bakom betalvägg.
Hoppas nu att den kan bidra till ett samtal om de verkliga frågorna.
Läs. Dela. Lajka. Dela igen.
Skriv ut den och spika upp den på kyrkporten.
Eller dansa till den på Plattan.
Henrik Petersen har tre saker att säga angående Göran Greiders syn på intellektuellas svek. https://t.co/82FQTXM6fc
My debut book, "Their Blood, Our Bullets:
The Hidden Story of the US–Russia War for Ukraine", is now available for pre-order. @orbooks
https://t.co/9ITWyIeTuH
Yup, Arnaud is right. ⬇️ When this first broke I read the judgement and simply couldn't believe it.
This is effectively the same as the way South Africa's apartheid state once controlled information. To give you an idea, I had no Idea growing up what Nelson Mandela looked like. None. The first time I saw an image of him was when he was let out of prison in the early process of democratising South Africa. And it was only then, when I first heard him speak, that I understood that everything I had been led to believe about him was false.
Free access to information is one of the most precious rights there is, even if it is not unalloyed with concerns about misinformation and propaganda. Do you remember the falsehoods we were all fed about COVID and COVID vaccines when they knew that there were uncertainties about what they were telling us?
This is full on Orwell Nineteen Eighty-Four.
This is properly insane: quite literally the worst example of censorship I've ever heard of anywhere.
I checked the actual ruling (which you can see here: https://t.co/dBKFWZ2ZWm) and, to be clear, it isn't just censorship in the conventional sense - blocking access to a website or removing content from platforms - this is the criminalization of information relayed by private citizens, with prison sentences attached.
And the most insane aspect if that it does NOT matter if the information relayed is accurate or not. It just matters that it originates from RT or other media outlets banned in the EU.
In other words, truth isn't a defense anymore in the EU, it literally doesn't matter. It's purely based on the identity of the speaker.
The ruling is actually explicit about this: the regulation, quoted by the Court says that the prohibition applies to "any content," and they draw no distinction based on what the content actually says. If it originates from banned outlets, it's banned.
It is, quite simply, a complete unraveling of the entire post-Enlightenment legal and philosophical project where entire generations of Europeans fought to move from "who says it" to "is it true" as the operative question.
Think about the absurdity of it: if RT publishes a video saying the sky is blue and you share it on a publicly accessible website in the EU, you'd fall within the scope of this ruling, making you liable to criminal prosecution.
Completely and utterly absurd. But that's the EU today for you 🤷