Marcus Irestrand

[il Donaldo Trumpo @PapiTrumpo]

KABOOOOOOOM!!!😎🇺🇸🔥🔥🔥

[Elon Musk @elonmusk]

People of Europe:

Join the MEGA movement!

Make Europe Great Again!!

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

När man gräver i skandalerna kring penningtvätt som svenska banker som SEB och Swedbank varit inblandade i via sina baltiska och ukrainska dotterbolag, pratar vi inte om småsummor.
Swedbank hanterade upp till 400 miljarder kronor i misstänkta transaktioner under drygt ett decennium, och SEB är inte långt efter med uppskattningar i 100-miljardersklassen. Lägg till Danske Bank som genom sin estniska filial tvättade otroliga 2 000 miljarder kronor, och vi landar lätt i summor över flera tusen miljarder kronor när vi inkluderar hela Baltikums penningflöden.

Och detta är bara det som kommit fram, mörkertalet måste vara enormt!

Och ändå – vad gör systemet? Penningtvättsreglerna är lika effektiva som en schweizisk ost – fulla av hål och perfekta för att låta de riktigt stora pengarna glida igenom. Ironiskt nog styrs bankregleringen från just Schweiz, genom Baselkommittéerna, där de internationella riktlinjerna tas fram.
För ärligt talat, reglerna är inte tänkta att stoppa penningtvätt, de är till för att göra hela showen trovärdig.
Samtidigt behövs de här "svarta pengarna" för att hålla ljusskygg verksamhet igång – oavsett om det handlar om "kriminella gäng" eller finansiering av operationer där man inte vill lämna spår, som CIA:s skuggprojekt "Stay behind" m.fl.

Bankerna ÄR systemet. De reglerar inte bort sig själva. Penningtvätten är en inbyggd funktion i ett finanssystem som annars skulle kollapsa under den ackumulerade räntekostnaden.

Så, vem är ens förvånad?
Förmodligen bara de som inte förstår hur systemet fungerar.

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Historien om Hunter Bidens laptop är en berättelse som avslöjar mer om systemet och människorna inom det, än om huvudpersonen själv.

Det börjar 2020, när New York Post släpper vad som borde ha varit århundradets scoop:
Hunter Biden lämnar in sin laptop på en datorverkstad i Wilmington och... glömmer den. Inte bara några timmar, utan tillräckligt länge för att reparatören ska inse att han sitter på en politisk bomb.

Och det är ingen vanlig laptop. Den är sprängfylld med mejl om skumma affärsaffärer, sms som antyder att pappa Joe är mer inblandad än han vill låtsas, och bilder som förmodligen borde ha kommit med en varningstext.
Det är som om Hunter själv bestämt sig för att dokumentera varje potentiellt problematiskt ögonblick i sitt liv, för säkerhets skull.

Vad händer då? Jo, istället för att medierna kastar sig över materialet som en flock måsar på en pommes frites, händer något märkligt. Twitter blockerar artikeln och stänger av New York Post. Berättelsen stämplas som "rysk desinformation", snabbare än någon ens hinner stava till Moskva. Att FBI redan hade verifierat att laptopen var äkta? Det spelar ingen roll. För det är ju valår, och ingenting får störa narrativet.

Och som om det inte räckte klev femtiotvå före detta underrättelseofficerare fram och skrev ett brev där de förklarade att laptopen "bar alla klassiska kännetecken för rysk desinformation." Klassiska kännetecken, minsann. Det är nästan imponerande hur de lyckas säga allt och ingenting på samma gång. Joe Biden använde brevet som sitt trumfkort under debatterna mot Trump, och medierna följde lydigt med, som ett välrepeterat körverk.

Men nu, några år senare, börjar lögnerna krackelera för att även den mest medieveta systemkramare ska börja ifrågasätta det officiella narrativet.
Visselblåsare från IRS har trätt fram och avslöjat att både IRS, DOJ och FBI visste att laptopen var äkta redan från början. Men istället för att göra sitt jobb och gräva i innehållet blev de tillsagda att backa.
"Vi fick inte ställa frågor om 'The Big Guy'," berättade visselblåsarna.
Och vem är "The Big Guy"?
Ingen mindre än Joe Biden själv. Det var aldrig någon tvekan om saken, och allt detta gjordes för att skydda hans kampanj inför valet 2020.

Och mitt i denna soppa har Hunter plötsligt blivit konstnär. Hans tavlor säljs nu för upp till 225 000 dollar styck – vilket råkar vara ungefär vad det kostar att köpa en senators åsikter. Det är så uppenbart att dessa tavlor är ett verktyg för pengatvätt att det nästan är konst i sig. Man kan nästan höra pengarna rassla när de diskret byter ägare, inkletade i fingerfärg.

Och som om det inte vore nog, har vi Burisma – det ukrainska energibolaget som betalade Hunter miljoner för hans... ja, vad? Insikter? Erfarenheter? Nej, naturligtvis för att han heter Biden. Och vi ska inte glömma biolabben i Ukraina, där Hunters namn också dyker upp i diverse dokument.
Ju mer man gräver, desto fler syltburkar hittar man.

Joe Biden har under tiden spelat sin roll som familjens patriark med bravur. Som president har han inte bara avfärdat alla anklagelser som nonsens utan även sett till att benåda sin son för eventuella brott. Det är som att titta på en pjäs där alla spelar sina roller perfekt – utom publiken, som inte ens inser att de är en del av föreställningen.

Och vi här i Sverige?
De flesta av oss sitter som vanligt med våra kaffekoppar och läser nyheterna, nickar åt vad som står och tänker:
"Ja, det där kan väl inte vara sant."
För vi är så mentalt tränade att tro på vad som sägs på nyheterna att vi inte ens märker sprickorna i fasaden, inte ens när hela jävla byggnaden har slagsida.
För er som fortfarande tror på den officiella storyn vid det här laget, då är det inte Hunter Biden eller hans laptop som är problemet.
Då är det ni som utgör själva definitionen av naivitet.
Och kanske, om vi ska vara riktigt ärliga, ett av systemets mest effektiva verktyg för självsanering.

Glöm inte, "Mitt vaccin fungerar inte om du inte vaccinerar dig också."

Idioter.

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Is Elon Musk really for the people?
I have no idea, but portraying Milton Friedman as a genius rubs me the wrong way.

Translated and paraphrased from a text in Swedish by Carl Norberg:

Let’s delve into some recent history essential for Swedes and Americans to understand their place in the global landscape—specifically, the role Investor and Sweden have played in geopolitical developments.

Milton Friedman, born July 31, 1912, in Brooklyn, New York, and deceased November 16, 2006, in San Francisco, California, was an American economist and statistician. He served as a professor at the University of Chicago from 1948 to 1977 and received the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel in 1976—a prize heavily influenced by Investor-controlled Sweden. Academically, Friedman is best known for his research on consumption analysis, monetary history, and monetary theory, as well as for demonstrating the complexities of stabilization policies.

In other words, a prime example of a system-preserving propaganda puppet.

As a globally recognized economist, Friedman traveled extensively during the late 1970s and early 1980s, advocating for market-oriented economic policies. The same debt-laden system with its predetermined trajectory—but with an added layer of rhetorical polarity to sell it anew.

During the 1980s, Friedman served as an economic advisor to President Ronald Reagan. Before that, he advised Barry Goldwater and President Richard Nixon. His views on monetary policy, taxation, privatization, and deregulation influenced governments worldwide, particularly Margaret Thatcher in the UK, Brian Mulroney in Canada, and Roger Douglas in New Zealand. No hint of Five Eyes coordination there, of course…

Viewed through the lens of telecommunications infrastructure as a nation’s central nervous system, how can one fail to see this for what it really is?

Friedman’s teachings also found their way to China, where they allegedly inspired Deng Xiaoping and other Chinese leaders to liberalize the country’s economic policies. The so-called "Chinese miracle"—or plunder—was born.

In March 1975, Friedman visited Chile for six days, delivering a series of lectures and briefly meeting dictator Augusto Pinochet for about 45 minutes. Several Chilean economists who had participated in an exchange program and studied at the University of Chicago—under Friedman among others—joined Pinochet's administration. These "Chicago Boys," as they were called, implemented policies drawn directly from Friedman’s lectures. Though offered honorary doctorates by two Chilean universities, Friedman declined, citing their partial state funding, which he believed could be misinterpreted as regime endorsement.

Now let’s circle back to Investor and the political climate they helped shape in Sweden.

Timbro, established in the late 1970s, was a carbon copy of the conservative American think tank, the Heritage Foundation, which authored President Ronald Reagan’s political program when he took office in January 1981. Amusingly, this market-liberal program was based on the economic theories propagated by none other than Friedman, the celebrated Nobel laureate. He hailed from the privately funded University of Chicago, founded by billionaire John D. Rockefeller—who, incidentally, also financed eugenics research, which found its early stronghold in Uppsala, Sweden.

In essence, Friedman’s economic program was a general attack on the public perception of the "social democratic welfare model" that had shaped Sweden and other Western European nations post-WWII. It introduced an opposing pole within the functional theater of economic policy. The state was to keep its hands off the private market—a call to cultivate a gold rush mentality on a broad scale.

According to this ideology, markets were self-regulating, and greed was celebrated as a net positive for humanity. The Friedman Doctrine, therefore, became the guiding star not only for Reagan’s America but also for Margaret Thatcher’s UK during the 1980s. All this occurred within the confines of a financial system where banks’ monetary tools dictate an economy that ultimately controls politics.

When Friedman’s economic policies were implemented in Chile after Pinochet’s bloody military coup in 1973, they led to mass unemployment (20%) among Chilean workers, but—unsurprisingly—a staggering 83% increase in wealth for Chile’s capital owners. A few Swedish companies also profited handsomely from that coup.

Interestingly, one member of the Heritage Foundation was Adolf H. Lundin, a Swedish oil, gas, and mineral entrepreneur with close ties to the U.S. and personal friendships with Swedish politician Carl Bildt. Conveniently, Lundin was married into the Wallenberg family—the leading industrial and financial dynasty in Sweden.

It was Marcus Wallenberg—naval reserve officer and leader of Swedish industry—who, by appointing Curt Nicolin as SAF chairman in 1976, launched the employers’ political offensive in Sweden. SAF and the Confederation of Swedish Enterprise launched a fierce attack on the Social Democratic government’s economic policies, particularly opposing the wage-earner funds introduced in 1983.

Timbro’s board also included Admiral Per Rudberg, former Swedish Navy Chief, who had close ties to CIA agent Bobby R. Inman. Rudberg was appointed military advisor to Carl Bildt’s government in 1991—a period rife with Bofors scandals and aging cruisers.

Rudberg, a naval officer with an illustrious career, climbed through the ranks, developing naval tactics for electronic warfare—fittingly tied to his involvement in Sweden’s stay-behind operations. By 1978, as Vice Admiral and Commander-in-Chief of the Navy, he was also appointed as Sweden’s stay-behind commander in exile, with a London office ready to coordinate operations with PG Gyllenhammar and the gang in the "event of an invasion".

So here we are, swapping one set of oligarchs for another, dressed in the garb of so-called innovation and genius. Elon Musk might call Milton Friedman a "genius," but that’s rich coming from a man whose empire thrives on state subsidies, labor exploitation, and monopolistic tendencies—all conveniently shielded by the veil of "disruption."

Friedman’s genius wasn’t in creating prosperity—it was in ensuring the game stayed rigged for those already at the top. Musk’s praise is just the latest example of a new oligarchy saluting its predecessors, reinforcing the same system with fresh faces. The more things change, the more they stay the same—old puppeteers, new strings, same circus.

Let's just say I hope I'm dead wrong.

[Marcus Ljunggren @MarcusLjunggre4]

Denna sorts kontroll ligger i privata händer...

[John @john_bluese]

@SwedishPM Det här är vad allt handlar om.
Detta är det ni vill skydda och behålla. Kanske till och med utöka och förstärka…

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

The Dulles brothers also defended the Wallenberg brothers vs. the US regarding the Bosch affaire, where american bosch company was taken over by the Wallenberg brothers on paper - to circumvent trading with the enemy act.
The Bush family was involved aswell….

So much corruption, so little time…

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

SOE, Hambro och konsten att inte känna någon.

Special Operations Executive (SOE), den brittiska organisationen för sabotage och motståndsarbete under andra världskriget, byggde sina operationer på cellstrukturer. Det sägs att dessa nätverk var en förlängning av "länders intressen" och att de som deltog agerade för nationell frihet. Men i bakgrunden, där verklig makt och pengar flödade, var saker aldrig så enkla. Ingen känner någon, sägs det. Ingen har bank ihop, och framför allt spelar ingen på båda sidor – eller hur?

Charles Hambro, chef för SOE:s operationer i Skandinavien, ledde inte bara motståndsrörelser. Han var också en framstående bankman, med djupa rötter i finansvärlden genom Hambros Bank.
Denna bank hade sina rötter i den så kallade British Bank of Northern Commerce, en institution som på papperet var brittisk men i praktiken finansierades Knut Agathon Wallenberg.

Hambro organiserade sabotage mot Tyskland i Norge och Danmark, samtidigt som svensk underrättelsetjänst avlyssnade tysk telegramtrafik i Stockholm så flödade pengar och affärer ostört i bakgrunden.
(Ericsson hade ju faktiskt byggt en replika av den tyska G-maskinen enbart på basis av Arne Beurlings matematiska kunskaper, sa man.)
Den norska motståndsrörelsen styrdes samtidigt från Stockholm över telefon och telegram av Jens Christian Hauge. Men ingenting hänger ihop, ingen känner någon annan och ingen drar all ekonomisk nytta av all jävulskap.

SOE opererade med brittiska militära intressen som täckmantel, men deras cellstrukturer möjliggjorde även ett spel där pengar och makt rörde sig långt bortom nationella gränser. Sverige, officiellt neutralt, blev en knutpunkt för SOE:s verksamhet, där sabotageoperationer koordinerades samtidigt som svenska banker och företag hade affärsrelationer med Tyskland. Ingen känner någon, naturligtvis – trots att kontakterna mellan dessa aktörer var både djupa och välkända.

Efter kriget levde samma principer vidare i kalla krigets Stay Behind-nätverk, där cellstrukturerna användes för att organisera hemliga motståndsgrupper vid en eventuell sovjetisk invasion. Samma banker, företag och underrättelsenätverk som tjänade på andra världskriget tog nu plats i det nya kalla krigets maktspel. Svenska aktörer som C-byrån och senare IB använde liknande modeller för att kartlägga kommunistiskt inflytande, men deras arbete tjänade oftast snarare ekonomiska intressen än enbart nationella.

Men det handlar förstås officiellt alltid om "länders" intressen, sägs det. Men om man följer pengarna – från Hambro till Wallenberg - till Soros och andra moderna motsvarigheter, från Iranska gendarmerier med svensk ledning, och SOE till Stay Behind – är det tydligt att det verkliga spelet aldrig handlar om nationer.
Det handlar om de som står ovanför gränserna, där finans och underrättelsearbete går hand i hand för att maximera vinsten för en liten, informerad elit.
Och resten? De tror att de tjänar sitt land, när de i själva verket bara är brickor i ett mycket större spel.

Det har alltid fungerat på det här viset.
Lägg ihop ett och ett.
Typ Assange + Snowden.
"Demokrati"......

Källor för vidare läsning:

Daniele Ganser, NATO’s Secret Armies (2005).
Richard J. Aldrich,

The Hidden Hand: Britain, America and Cold War Secret Intelligence (2002).

Wilhelm Agrell, Venona: Spåren från ett underrättelsekrig (2003).

Antony Beevor, The Second World War (2012).

Peter Bratt, IB och hotet mot vår säkerhet (1973).

Guide till spionernas och underrättelsejänsternas Sverige - Wilhelm Agrell, Michael Fredholm, Jan-Olof Grahn, Lars Korsell, Stefan Kristiansson, Jan Leijonhielm, Christer Lokind, Thomas Magnusson, Bengt Nylander, Simon Olsson, Erik Rossander, Thomas Roth, (2023)

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Wall of text, sorry för det - men detta måste både sägas, repeteras och förstås!
Den korta raka och enkla versionen lyder:
Bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

Men det är viktigt att förstå varför och hur.

Det moderna finanssystemet, byggt på fractional reserve lending, är en central del av de ekonomiska teorier och modeller som styr världen idag. Kärnan i detta system är att banker skapar pengar ur tomma intet genom att ge lån.
Dessa lån registreras som insättningar på låntagarens konto, men det är egentligen inte fråga om någon verklig "inlåning" utan en fiktiv post i bankernas bokföring. Reserver, som ofta framställs som basen för utlåning, har i praktiken väldigt liten betydelse. Istället skapas nya pengar genom krediter i bankens interna system, vilket driver hela den moderna ekonomin.
Detta system, som ofta kallas fractional reserve banking, är en vilseledande benämning eftersom det antyder att reserver spelar en central roll. I verkligheten styrs inte utlåningen av reserver, utan av bankernas vilja att skapa nya skulder (McLeay et al., 2014).

Problemet med detta system är att det bygger på en konstant expansion av skulder och en inbyggd räntebelastning. När banker skapar pengar genom lån, skapas endast lånebeloppet, inte räntan som krävs för att betala tillbaka lånet. Detta innebär att det aldrig finns tillräckligt med pengar i omlopp för att täcka både skulderna och räntorna, vilket tvingar fram en spiral av ständigt ökande skuld och penningmängd.
Samtidigt dränerar den ackumulerande räntebelastningen realekonomin på likviditet, eftersom allt större summor måste allokeras till att betala av skulder istället för att cirkulera i den verkliga ekonomin (Graeber, 2011).

Ett av de mest vilseledande aspekterna i detta system är hur inflation mäts. Konsumentprisindex (KPI) – det mått som oftast används för att beskriva inflation – mäter i själva verket bara prishöjningar på ett urval av varor och tjänster.
Detta mått säger ingenting om hur mycket pengar som faktiskt cirkulerar i ekonomin.
Medan KPI kan visa på hög inflation, till exempel när priserna på energi eller mat stiger kraftigt, döljer det en mycket mer komplex verklighet: den reala ekonomin kan samtidigt bli deflatorisk eftersom räntebelastningen dränerar den på likviditet. Denna process innebär att pengar i realekonomin minskar, vilket i praktiken skapar en negativ inflation (alltså deflation) om man mäter penningmängden istället för priserna (Werner, 2005).

Denna situation blir än mer problematisk eftersom det narrativ som presenteras för allmänheten bygger på KPI-måttet.
Genom att blanda bort korten på detta sätt framställs inflation som en fråga om priser snarare än en fråga om likviditet och penningmängd.
Om man istället skulle mäta inflation genom att analysera hur mycket pengar som faktiskt cirkulerar i realekonomin, skulle bilden se helt annorlunda ut.
Det skulle framgå att realekonomin lider av likviditetsbrist medan den finansiella sektorn – som inte omfattas av KPI-måttet – sväller av överskottslikviditet. Det skulle samtidigt avslöja hur systemet gynnar kapitalägare och banker, samtidigt som det dränerar den produktiva ekonomin på resurser (McLeay et al., 2014; Hudson, 2018).

Resultatet av detta är att befolkningen medvetet hålls okunnig om hur systemet egentligen fungerar.
Narrativet om inflation som prishöjningar och KPI som ett tillförlitligt mått är en del av en bredare strategi för att undvika att medborgarna förstår hur pengar skapas, cirkulerar och dräneras ur realekonomin för att försörja skuldsystemet.
Genom att fokusera på prisnivåer snarare än penningmängd och likviditet skapas en illusion av stabilitet, även när systemet i grunden är riggat för att gynna de redan mäktiga på bekostnad av majoriteten.

Utöver det strukturella problemet med fiatpengar är det också viktigt att förstå den roll privata banker och företag spelar i detta system. Banker skapar inte bara "pengar", de kontrollerar också stora delar av den ekonomiska infrastrukturen, inklusive betalningssystem, digitala identiteter och konton.
Detta ger dem en oproportionerlig makt över både individer och stater. Staten, som borde representera allmänintresset, är i praktiken beroende av privata banker och företag för att tillhandahålla något så grundläggande som ett fungerande betalningsmedel.

Samtidigt arbetar lobbygrupper aktivt för att säkerställa att de finansiella och företagsintressen som redan har en oproportionerligt stor makt i samhället inte utmanas, vilket effektivt blockerar möjligheterna till verkliga förändringar.
Politiker talar ofta om att bekämpa klimatförändringar, men de lösningar som föreslås – som handel med utsläppsrätter – är designade för att bevara företagens intressen snarare än att utmana deras makt.
Genom omfattande påverkan ser dessa intressen till att ekonomiska och politiska system förblir riggade till deras fördel, trots att konsekvenserna blir alltmer ohållbara.
Kärnan i detta problem är att staten har blivit beroende av samma företagsintressen som den borde reglera. Skattebasen är beroende av ekonomisk aktivitet som kontrolleras av företagen, och politiska kampanjer finansieras därför givetvis ofta av samma aktörer.
Detta gör att staten i praktiken arbetar för att upprätthålla ett system som gynnar den ekonomiska eliten snarare än majoriteten av medborgarna.

Att bryta sig ur denna illusion kräver ett kritiskt förhållningssätt till både politiken och företagens roll i samhället.
Det handlar inte bara om att ifrågasätta det nuvarande systemet, utan också om att förstå hur vi själva blir manipulerade att acceptera det.

Detta är inte svårt att förstå – men det kräver viljan att se igenom kulissen och erkänna vad som egentligen pågår.

Och för er som skriker "källa på det??" och vägrar sätta sig in i ämnen som ni inte behärskar:

McLeay, Michael, Amar Radia, and Ryland Thomas. "Money creation in the modern economy."
Bank of England Quarterly Bulletin 2014 Q1.

Stiglitz, Joseph E. Freefall: America, Free Markets, and the Sinking of the World Economy.
W.W. Norton & Company, 2010.

Jackson, Tim. Prosperity Without Growth: Foundations for the Economy of Tomorrow.
Routledge, 2017.

Huber, Joseph. Sovereign Money: Beyond Reserve Banking.
Palgrave Macmillan, 2017.

Skidelsky, Robert. Keynes: The Return of the Master. Penguin Books, 2009.

Graeber, David. Debt: The First 5,000 Years.
Melville House, 2011.

Kelton, Stephanie. The Deficit Myth: Modern Monetary Theory and the Birth of the People's Economy. PublicAffairs, 2020.

[Marcus Irestrand @IrestrandMarcus]

@MarcusLjunggre4 Dessa lirare som hyllas på svenska gator och torg. Sen lite Ericsson på det..

[Marcus Irestrand @IrestrandMarcus]

@MarcusLjunggre4 Arla och Bovaer, verkar poppis i staterna just nu...

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Remember remember....

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

The Best Kept Secret of the Deep State
Episode 13:
The Lord of the Rings and the all seeing eye.

I thought it was high time to revisit and rerelease our podcast directly to X, bypassing Youtube shadowbanning and censorship.

We've reworked and sharpened the narration and made some minor changes to make it even more digestible.

Tolkien knew.

Please retweet and share.

@Vltra_MK @Crystalita_x @Arsenalsgatan @moTsecretary @eriksson8111 @TobiasThilly @GStrand45 @SWEM00SE @PhilipStoltz1 @defria_se @MarcusLjunggre4 @C_Quigley00 @FriaMathias
@CarlNorberglive @GreweConny @annvandersteel @BureaAngerman

[G.Strand @GStrand45]

Från ”Esse non videri” esse not so vidare…..

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Morgonens ekonomilektion.

Privata pengar och räntebelastning i realekonomin:
Alla pengar som skapas av affärsbankerna genom lån till företag och hushåll är räntebelastade, vilket innebär att för varje lån finns en skyldighet att betala tillbaka mer än vad som skapades från början. Detta leder till ett inbyggt underskott i systemet, eftersom räntan inte ingår i den ursprungliga lånesumman. Resultatet blir att nya lån ständigt måste tas för att betala tillbaka både kapital och ränta, vilket ackumulerar skulder och räntebelastning i den privata sektorn.

Staten försöker lindra trycket:
För att försöka mildra trycket från denna ackumulerade räntebelastning på hushåll och företag kan staten ta på sig skuld genom att låna pengar själv, alltså genom att ge ut statsobligationer. Staten kan sedan använda dessa pengar för att spendera på offentliga projekt, sociala program, infrastruktur och andra utgifter som syftar till att öka den cirkulerande penningmängden i realekonomin och minska behovet av ytterligare privat skuldsättning.

Men här uppstår ett nytt problem:
Staten lånar också med ränta, vilket betyder att även statens skuld är räntebelastad. Den räntekostnaden måste täckas genom framtida skatteintäkter eller ännu mer skuldsättning.

Dubbel skuldmättnad:
Detta leder oss till det verkliga dilemmat: båda systemen blir så småningom skuldmättade.

Privata sektorn: Hushåll och företag når en punkt där de inte kan ta på sig mer skuld, eftersom de redan kämpar med att betala räntor på existerande skulder. Detta gör att den ekonomiska tillväxten avstannar, eftersom pengar som går till räntebetalningar inte används för konsumtion eller investeringar.

Offentliga sektorn: Samtidigt bygger staten upp en allt större skuld genom att låna för att täcka sina egna utgifter och räntor. Över tid ökar statens räntebetalningar, vilket leder till högre skattetryck och åtstramningsåtgärder. I slutändan når även staten en punkt där den ackumulerade skulden och räntebelastningen kväver budgeten, vilket resulterar i åtstramningar och ännu större ekonomisk press.

Slutresultat – systemisk skuldmättnad:
När både den privata sektorn och staten når sina respektive gränser för hur mycket skuld de kan bära, slår skuldmättnaden till. Ekonomin blir oförmögen att växa eftersom räntebetalningarna överstiger det som faktiskt kan investeras och konsumeras. Detta kan leda till en spiral av stagnation, där ingen sektor kan låna mer utan att riskera kollaps, men där räntorna fortsätter att äta upp allt mer av den tillgängliga penningmängden.

Slutsats:
I slutet av banksystemets existenscykel, när både den privata och offentliga sektorn har nått skuldmättnad, återstår i praktiken bara en väg: ökad offentlig konsumtion.
Staten kan fortsätta att spendera för att försöka hålla ekonomin flytande, men detta är inget annat än en kortsiktig förmildring av en djupare strukturell obalans. Problemet kvarstår: man kan inte lösa överskuldsättning och en exponentiellt växande icke-produktiv belastning i form av ackumulerad räntekostnadstillväxt på betalningsmedlet med ännu mer räntebelastad skuld.

När staten ökar sina utgifter genom att ta på sig ytterligare skuld, skjuter den bara problemet framför sig. Den totala räntebördan fortsätter att växa, och den underliggande skulddrivna dynamiken förblir oförändrad. Det blir till slut en ond cirkel där både staten och den privata sektorn belastas med mer och mer räntor som måste betalas – utan att någon verklig, produktiv tillväxt sker. Detta skapar en situation där allt fler resurser går åt till att betala ränta istället för att investeras i verkliga, produktiva delar av ekonomin.

I slutändan finns det inget hållbart sätt att lösa detta problem genom att skapa mer räntebelastad skuld. Det enda som händer är att skuldbördan förflyttas mellan olika aktörer i systemet – men den totala ekonomiska belastningen och tillväxtkravet försvinner aldrig. Detta är den fundamentala svagheten i ett system där pengar skapas genom skuld: så länge räntebelastningen fortsätter att växa, blir systemet till slut omöjligt att upprätthålla.

Så, igen.
Varför skulle det bli krig....

[Mr.Snakemore @MrSnakemore]

Vi tar en lunchlektion också.

Hur pengar skapas – och varför det är räntebelastad skuld från grunden:

För att förstå hur vårt ekonomiska system fungerar, och varför det är så beroende av skuld, måste vi titta på hur pengar skapas och hur räntebelastningen påverkar hela systemet – både i realekonomin och inom centralbankssystemet. Det här är två sidor av samma mynt, och allt är kopplat till privat skuldsättning.

1. Privata skulder och centralbankspengar – grunden för allt:
När affärsbanker lånar pengar från centralbanken (till exempel Riksbanken), krävs det att de har något att använda som säkerhet. Det är här privata skulder – som bostadslån, billån och företagslån – kommer in. Dessa privata skulder fungerar som säkerhet för bankerna när de lånar centralbankspengar. Så redan här ser vi att hela systemet bygger på privat skuldsättning.

2. Räntebelastning i realekonomin och centralbankssystemet:
När du eller ett företag tar ett lån från en bank, får du tillgång till pengar, men dessa pengar kommer med en räntebelastning. Det betyder att du måste betala tillbaka mer pengar än du lånade. Den här räntebelastningen är en form av konstant underskott som måste täckas. Detta händer i realekonomin, där vi alla använder dessa privata bankpengar för att betala räkningar, köpa varor, och så vidare. Problemet är att räntan på skulden aldrig skapades från början, vilket gör att systemet är beroende av att fler lån tas för att täcka den totala räntebördan.

Men det slutar inte där.
Samma räntebelastning finns i centralbankssystemet. När affärsbankerna lånar centralbankspengar för att kunna köpa statsobligationer eller utföra andra transaktioner, måste de också betala ränta på dessa lån. Det innebär att räntor ackumuleras både i realekonomin och i centralbankssystemet, vilket gör att systemet ständigt måste växa för att betala av den ständigt växande skuldbördan.

3. Staten kan inte skapa pengar utan privat skuldsättning:
När staten behöver pengar för att betala ut exempelvis löner eller bidrag, säljer den statsobligationer till affärsbankerna, vilket skapar en räntebelastning på statens skuld – staten "lånar" då i praktiken centralbankspengar från privatbankerna. Men bankerna kan bara köpa dessa obligationer med centralbankspengar som de fått genom att använda privata skulder som säkerhet. Det betyder att staten inte kan skapa pengar själv utan att förlita sig på den privata sektorns skuldsättning, eftersom privatbankerna annars inte skulle ha några centralbankspengar att handla för. Pengar skapas alltså indirekt genom att människor och företag tar lån, vilket gör att systemet är helt beroende av att det finns privat skuldsättning i botten.

4. Bankernas makt över ekonomin och politiken:
Eftersom bankernas pengar styr den största delen av ekonomin, kontrollerar de också indirekt den politik som formas. Staten är beroende av bankernas förmåga att låna och använda privata skulder som säkerhet för att hålla hela ekonomin igång. Bankernas makt över pengarna innebär i praktiken att de har ett enormt inflytande över den ekonomiska politiken. Staten kan inte spendera pengar fritt utan att vara beroende av detta system.

Slutsats: Två sidor av samma mynt
Räntebelastningen i realekonomin och centralbankssystemet är två delar av samma problem. Systemet är konstruerat för att vara beroende av ständigt ökande skuldsättning, både för privatpersoner och staten. Allt bygger på privat skuldsättning, och b��de den reala ekonomin och centralbankssystemet är fastlåsta i detta. Räntebelastningen, som ständigt växer, kväver till slut hela systemet om nya lån inte ständigt skapas för att täcka den växande skulden.

Det här är inte svårt att förstå.

Bankerna styr pengarna, pengarna styr ekonomin, och ekonomin styr politiken.

Och i centrum för allt detta finns privat skuldsättning, som både skapar och samtidigt förstör det ekonomiska systemet vi lever i.

MEN ALLTING ÄR EN KONSPIRATIONSTEORI. 🤣

[Marcus Irestrand @IrestrandMarcus]

@MrSnakemore Undra hur lång tid det tar för nya Pride flaggan att få ett par "hakar" till....

[Ignorance, the root and stem of all evil @ivan_8848]

Ukraine ship is sinking
09/04

Col. Douglas Macgregor