Väntar på 67:an tillsammans med de prydliga damerna och ser plötsligt pärlorna som strypsnaror, eller koppel. Men jag vill inte prata skit om pärlor. Har några kvar att kasta (för svin). Är det det här vi ska göra sen Louise, trava runt Djurgården och tala om minnena?
Djurgårdsfärjan är ovanligt fridfull. Bara spridda turister och finklädda tanter (som jag?). Eller, jag är mer utilitarian än pärlemor idag. Tänker att många av mina historier innehåller pärlor. Pärlor som isolerade svagt skimrande ögonblick, som dörröppnare genom tiden.
//
Inner darkness
har blivit inner fatness
och jag kliver upp på bandet igen,
vägen tillbaka,
finns den,
består av repetitioner,
smaken av framtiden är blod
//
Sagorna varnade oss inte för att det kunde ligga en granat mellan guldbron och slottet. Det enda vi behövde se upp för på vägen mot prinsen var ett förgiftat (granat)äpple 🍎
She caught a little cloud and placed it in that room. But now the cloud looked pale. What does a cloud actually eat? She tried meringues but the cloud did not accept. It slowly thinned out and as the last tuft slipped out the window, away towards the beautiful view, she decided…
She couldn't feel it in her stomach. She wanted to feel something there. She urgently needed a head full of clouds, and a skin covered in fire. Impractical things. Barely compatible with normal life. But she needed to chase that warm, airy dream…
So she left without closing the door. When she looked for him in heaven, she said, "I don't want to stand here undressed in case he doesn't like me, so I hide behind the words." From all the words she built a house, a house with its own room, a room with its own view.
Augusti smeker våra kroppar, slickar oss våta med varm tunga, men man kan inte alltid vara sensuell, ibland vill man vara naturligt konstig, tänka flerdimensionella tankar och gå vilse i barndomen på nätterna, man vill ta oansvariga promenader, inte bara skramla med armband.
Louise skickar spindlar till mitt sovrum
från andra sidan, inte den Louise du tänker på, en annan, vanliga Louise skickar mess om att det var väl fan att Stockholm inte verkar bry sig om att det råder kånkenförbud för vuxna sedan flera år tillbaka, jag släcker lampan.
Jag kan bara brinna i mitt eget hörn men jag har saker att berätta, och mellan bowl och vägg bjuder jag på tomhetssallad, kryddad med delar av historien, och vi kan prata om våra avokadoår.