@TimAsserstam Samma med tomtarna som drar med 5min+ kvar av varje period, samt kommer samma tid in på nästa för att ölen är viktigare… stanna i baren då! Eller gå till olearys.
Jag är så innerligt trött på att sexualitet och könsidentitet ska tryckas upp i ansiktet på oss överallt – i mainstreammedia, på sociala plattformar, i skolor, kyrkor, bibliotek med dragshow för barn, i reklam, myndighetskampanjer och till och med i vårdsammanhang. Jag bryr mig verkligen inte om vem som ligger med vem, eller vem som identifierar sig som vad – så länge det inte gäller barn eller djur. Men det här ständiga viftandet med flaggor, bokstavskombinationer som aldrig tar slut, och temaveckor som ska genomsyra varje vrå av samhället... det räcker nu. Jag vill inte delta. Jag vill inte applådera. Jag vill inte bli påtvingad att spela med i ett spel där allt måste valideras offentligt, hela tiden.
Och när man säger det – att man är trött, att man inte vill ha det överallt – då kommer det alltid: anklagelsen om att man ”inte accepterar olikheter”. Som om det enda alternativet till att jubla är att hata. Det är som att tvångsmata folk som redan äter – vi har redan accepterat, vi har redan förstått, men vi vill inte ha en slev till tryckt ner i halsen varje dag. Jag är inte emot olikheter. Jag är emot tvånget att foga sig, att delta i något man inte bett om. Att vilja slippa sexualpolitiskt ställningstagande i vardagen är inte ett uttryck för hat – det är ett uttryck för integritet. Jag kräver inte att någon ska ändra på sig. Jag kräver bara rätten att slippa matas, rätten att få vara ifred.
Något har gått sönder i svensk vänster. De som en gång skrek efter rättvisa har blivit tysta när flickor tvingas bära slöja, när kvinnor hotas till tystnad, när hedersvåld krossar liv – här, mitt i Sverige. Istället för att stå upp för de svagaste, försvarar man förövarna. Istället för att ropa aldrig mer patriarkalt förtryck, hukar man inför religiös makt. Man lindar in våld i ord som "kultur" och "identitet", som om kvinnors lidande vore en smakfråga. De som vågar säga ifrån misstänkliggörs, medan makthavare bjuder in förtryckets företrädare till samtal om tolerans.
Och vänstern tittar på. Tysta. Rädda för att säga fel, rädda för att bli kallade något fult. Men i sin feghet har de bytt ut solidaritet mot självbedrägeri. De ser nog förtryck – men kallar det mångfald. De hör nog också ropen på hjälp – men kallar det islamofobi. De offrar kvinnors frihet på toleransens altare. Har de verkligen inte lärt sig något sedan 1973, när gisslan i en bank i Stockholm utvecklade lojalitet med sina kidnappare? Det var då världen gav oss ett nytt begrepp. Ett svenskt begrepp. Stockholmssyndromet. Fyra dagar i ett bankvalv blev ett mörkt kapitel i psykologins historia. Nu upprepar vänstern det – inte som gisslan, utan som ideologer. Och de försvarar våra förövare med samma blinda lojalitet.