Peter Schaub

Culture, politics and other interesting stuff! :-)

[Peter Schaub @petzxy]

@hicasamadim 27

[Faw Azzat @FawAzzat]

Bilan Osman skriver i Expressen för att bevisa att motståndet mot hijab handlar om hat. Varje argument hon lägger fram bevisar motsatsen.

Hon lutar sig mot ordet ”islamofobi” för att förvandla varje kritiker till en patient och varje invändning till en diagnos. Men kritik av en ideologi är ingen fobi. Det är en demokratisk självklarhet att försvara våra västerländska värderingar mot symboler som står i direkt konflikt med dessa.

En nioåring ”väljer” inte slöja. Hon lär sig den. Hon lär sig att hennes hår är en frestelse medan pojken bredvid lär sig blickens rätt. Det går inte att försvara. Punkt.

Det är det här samtalet Osman kallar hat och det är det här samtalet hon vill tysta med ett ord byggt för tystnad.

Vi höjer rösten istället.

https://t.co/V3f72UrlOH

[Peter Schaub @petzxy]

@easymedown Kanske finns en fördel att inte veta förutsättningarna, då är det bara att kämpa för seger tills matchen tar slut :-) om man vet innan att det räcker med att sikta på oavgjort så kanske man förlorar istället eftersom man inte siktar lika högt

[Viktor Barth-Kron @viktorbk]

Michael Lindgren har till skillnad från nästan alla andra människor skapat genuint roliga saker för SVT, så rimligt att övriga Sverige åtminstone lyssnar på hans version. https://t.co/A0s1A6AB0K

[Peter Schaub @petzxy]

@fredrikstrage Hej Fredrik! Här är min Top 9, kronologiskt :-)
From Russia with love
You only live twice
On her majesty's secret service
The spy who loved me
For your eyes only
Octopussy
The living daylights
The world is not enough
Casino Royale

[Peter Schaub @petzxy]

@Feliday_Melody @PCamparen @owenil Du har en poäng där :-)

[Simona Mohamsson @SMohamsson]

Integration handlar om jobb, utbildning och svenska språket. Men det räcker inte. För att lyckas med integrationen behöver vi samlas kring gemensamma liberala värderingar. Sverige har unika värderingar - också världens bästa värderingar. Kring dessa förhåller sig inte den liberala staten neural.

Men i många bostadsområden gäller inte de liberala värderingar som gör Sverige till ett av världens bästa länder. Var du växer upp avgör om du får leva ett fritt liv.

Jag såg det med egna ögon som socialpolitiker i Göteborg. Flickor som kontrolleras hårt av familjen. Som varken får vara med på simundervisningen eller klassfesten. Sex före äktenskapet kan leda till social isolering. Att komma ut som homosexuell kommer inte på fråga. Många är både förövare och offer.

Jämställdhet, sexuell egenmakt, individualism och religionsfrihet - de värderingar jag mötte när jag kom till Sverige - kommer inte längre alla till del. Integrationsresan från Mohammad till Mohamsson är svår. Samtidigt är jag optimistisk om integrationen. Att det går att bli lika svensk med en libanesisk mamma som med en småländsk. Men då måste samhället vara tydligt med hur det fungerar i Sverige.

Vi måste belysa värderingsskillnaderna. Bekämpa de värderingar som begränsar tjejers och killars frihet. Anpassa integrationspolitiken efter insikten att alla inte växer upp med våra unika liberala värderingar. Se till att de värderingar som vår svenska grundlag bygger på gäller i hela Sverige.

Det är mot denna bakgrund som regeringen bett World Values Survey undersöka migranters värderingar och hur de förändras över tid. För det är med rätt kunskap som rätt åtgärder kan sättas in. Självklart för andra politikområden - men känsligt inom integrationspolitiken. Jag tror vi behöver vara mindre ängsliga.

Bortsett från de få som vill fortsätta relativisera tror jag Sverige är redo att ta värderingsdiskussionen på allvar och jag är glad över att seriösa forskare vill ta sig an det här viktiga uppdraget.

Sverige behöver en ny värdegemenskap, där vi bildar oss, beter oss och bryr oss. Det är så alla i Sverige får riktig egenmakt över sitt liv.

[Tant Grön @TantGrn1]

@KristerThelin @svtnyheter Vi behandlas som vore vi små barn som inte förstår vad vi hör utan en "vuxen expert" måste tala om för oss vad vi nyss hörde.

[Matts @Dockmyran]

Den enkla och korta tanken är samhällets fiende och du är del av den!

Elon Musks uttalande om att "Only AfD can save Germany. You must vote for change." har väckt starka reaktioner, både för och emot. Kritiker frågar om han är en "bra människa," medan anhängare ser honom som en som vågar säga det andra inte gör. Det finns flera lager till denna debatt, och både hans uttalande och de bakomliggande problemen kräver en djupare analys.

Musk och AfD – vad betyder hans uttalande?

Musks stöd till AfD kan tolkas på flera sätt:

En kritik mot status quo: Han ser uppenbarligen brister i det politiska ledarskapet i Tyskland, särskilt kring energipolitik, invandring och ekonomi. Hans uttalande kan ses som ett rop på förändring snarare än ett fullständigt stöd för AfD:s hela agenda.

Polariseringens symbol: Att stödja ett parti som AfD, som ofta kopplas till kontroverser, är ett tydligt tecken på frustration med de etablerade partierna.

Frustration över förlamade institutioner: Musk har tidigare kritiserat byråkrati och långsamma processer, och hans uttalande kan reflektera en önskan om mer handlingskraftiga politiker.

Är Musk en "bra människa"?

Den frågan beror helt på hur man definierar "bra." Om att vara "bra" innebär att alltid passa in i mainstreamvärderingar, kanske han inte kvalificerar. Men om det handlar om att vara en person som utmanar status quo och vågar diskutera svåra ämnen, kan han vara det i vissa ögon. Musk är utan tvekan polariserande, och hans uttalanden delar människor.

Samhällets verkliga kris

Oavsett vad man tycker om Musk eller AfD pekar hans uttalande på en större problematik:

1. Förtroendekris: Folk förlorar tilliten till politiker, rättsväsende och institutioner som gång på gång misslyckas med att hantera samhällsproblem.

2. Brännande frågor: Gängvåldtäkter, stigande brottslighet och en energipolitik som många anser förstöra ekonomin är inte längre spekulationer – det är faktum.

3. Handlingsförlamning: Istället för att ta itu med problemen verkar politiker och myndigheter förvärra dem genom passivitet, ideologisk styrning och brist på transparens.

Frågan är större än Musk

Det som gör situationen farlig är inte bara uttalanden från Musk eller andra, utan att människor upplever att deras oro ignoreras och att ansvariga inte ställs till svars. När denna frustration kokar över kan det leda till stora förändringar – ibland våldsamma och oorganiserade.

Slutsats

Elon Musks uttalande är mindre en fråga om hans moral och mer en reflektion av en växande frustration över det rådande politiska klimatet. Kritiken han möter från vänsterhåll om att han stödjer AfD som ett "rasistiskt" parti ignorerar de bredare frågorna: Vad händer när folket inte längre ser en framtid i sina ledare? När grundläggande trygghet och samhällsstrukturer försvinner? Debatten bör fokusera mindre på Musk som person och mer på de systematiska misslyckanden som gör att hans uttalanden resonerar hos så många.

[Peter Schaub @petzxy]

@IngridEckerman Men vad är poängen? Att alla andra länder på planeten jorden har sin egen kultur utom just Sverige?

[Peter Schaub @petzxy]

@pascalidou Tror det var filmen Stalker (1979) som sade "ur diskussionen föds sanningen", jag skulle också föredra en bättre ton här, men vi har inte tid att invänta allas goda ton här som då skulle ske först år 2046 typ (minst!), bättre då att fokusera på själva sakfrågan istället för tonen

[Peter Schaub @petzxy]

@ATRightMovies In Beverly hills cop when Eddie Murphy is after the bad guy, when the funny guy gets serious it gets more exciting :-)

[Peter Schaub @petzxy]

@ATRightMovies French connection

[Peter Schaub @petzxy]

@Emrayfo @JBVisualArchive Then the next film must be the re-reboot :-)

[Peter Schaub @petzxy]

@jeppecounty Hon ska ha ett halvt poäng (minst!) eftersom det viktiga i frågan är decimalerna, om läraren inte förstår det så är läraren inte tillräckligt bra

[James Lucas @JamesLucasIT]

Thread of the most surreal villages on Earth 🧵

1. Marpissa in Paros, Greece

[Expressen Ledare @ExpressenLedare]

HANIF BALI: Antingen har alla rätt till ett högt tonläge i den politiska debatten – eller också ingen.

https://t.co/J9C94LotCr

[Malin Ekman @malinekman]

Kära kollegor,

Jag har sagt upp mig från SvD. Det är ett tungt beslut, men har nu kommit att kännas både naturligt och nödvändigt.

För fem år sedan, 2019, blev jag SvD:s korrespondent i New York. Det var Donald Trumps sista år vid makten, och en speciell tid i USA. De etablerade nyhetsföretagens rapportering var ensidig. Även svensk journalistik var förutsägbart tendentiös i beskrivningen och förståelsen av det amerikanska samhället.

SvD:s ambition var att vidga läsarnas vy. Det märktes utåt i reklamen. “Vi vill ge dig fler perspektiv” (Anna Careborg, 2019), “Lyft blicken och ta del av nya perspektiv” (Negra Efendić, 2018), “Läsarna ska triggas att tänka själva (Tove Lifvendahl, 2019)”,  “Med nyfiken blick på amerikanskt liv och politik” (undertecknad, hösten 2019). Jag märkte det också i redaktionskulturen.

Dåvarande redaktionschef Martin Ahlquist och jag diskuterade vad som fattades i USA-rapporteringen. Bristande granskning av amerikansk vänster. Baksidan av progressiv könslagstiftning. En tilltagande laglöshet i storstäderna. En allt större andel minoriteter som röstar republikanskt. Istället för att referera nyhetsflödet blev mitt uppdrag att göra större nedslag i reportageform och skriva analyser.

Jag har utöver Trump, riksrättsförfaranden och Januari 6 skrivit om radikal vänsterideologi i skol- och företagsmiljö, om brottsstatistik, cancelkultur och självcensur. Rapporterat om och från autonoma zoner, brotts- och droghärjade städer, och om ockuperade campus. Ämnen som jag tror är avgörande pusselbitar för att få en heltäckande bild av USA och de amerikanska väljarna.

Under flera år upplevde jag ett starkt stöd för min rapportering. Den dåvarande ledningen kommunicerade ofta att den var “en tillgång för SvD”, med uppmaningen att fortsätta mitt “viktiga arbete”. Och jag är stolt över den relation som jag upplever att det arbetet bidragit till att utveckla mellan tidningen och hennes läsare.

Vad gör en korrespondent? Hon är utsänd för att beskriva vad hon ser. I den bemärkelsen är hon läsarens ögon i världen. Latinets correspondere (att svara tillsammans) innebär att skapa överensstämmelse: att förklara vad du ser för att öka läsarens förståelse av en annan kultur. Därför bidrar korrespondenten ibland med oväntade perspektiv som kan utmana eller störa.

Istället har rollen som korrespondent, liksom journalistiken, utvecklats i motsatt riktning. Den journalistiska självkritik som följde Trumps valseger 2016, en insikt om att man misslyckats beskriva verkligheten som den är, har givit plats åt en redaktionell ensidighet.

Rapporteringen om USA – i Sverige liksom andra länder i väst –  införlivas i ett färdigt narrativ om Donald Trump som demokratins fiende. Journalister har kommit att ställa sig på en sida i tron om att denna är “den rätta” och indirekt bekämpa den andra. Eftersom den “andra sidan” betraktas som “värre” slätas problem hos den egna över.

Det innebär att uppgifter som i vanliga fall hade ansetts relevanta för allmänheten, enligt principen om konsekvensneutralitet, nu inte rapporteras, alternativt förpassas till marginalen. Som uppgifter om hur demokrater använder rättssystemet som ett vapen mot republikanska motståndare. Eller hur techbolag och delar av statsmakten samverkat i syfte att avlägsna politiskt känsligt innehåll. Samtidigt som ogrundade påståenden om ryska kopplingar till Trumps kampanj renderat hundratusentals artiklar och bidragit till en djupare nyhetspolarisering såväl i USA som Sverige. De rättelser som nyhetsmedier senare tvingades utfärda får minimalt utrymme i nyhetsflödet.

Samtidigt väljs uppgifter som riskerar gynna “fel sida”, eller öka förståelsen för den, bort. Det kan handla om svarta och latinamerikaner som röstar på Trump, om missbruk och kriminalitet i progressiva storstäder, om komplikationer av att myndigheter inte vet vilka som illegalt tagit sig över den södra gränsen, om försämrade levnadsvillkor i inflationens spår eller om antisemitiska inslag i pro-palestinska protester.

Hur har de svenska mediehusens rapportering blivit ensidig? Jag kan beskriva utvecklingen utifrån min erfarenhet som korrespondent.

Medan min relation till läsarna bestått har den till redaktionen förändrats.

Jag upplever att något skiftar hösten 2023. Mina texter ser ut som tidigare men responsen blir annorlunda. Jag blir tillsagd att skriva genom min redaktörs ögon. Det viktiga är inte längre att texterna är sanna och sakliga utan hur de “riskerar uppfattas”.

Det är naturligt och önskvärt att vara oense i redaktionella processer. Det jag uppfattar som nytt är en ovilja till journalistisk diskussion. I stället får jag höra om “bud från ledningen”. Kollegor pratar om “en ny ängslighet” i spåren av världshändelser som Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorattack i Israel.

En övermedvetenhet smyger sig in i min skrivprocess. Jag finner mig tveka inför att föreslå reportage och analyser som jag misstänker inte passar in i redaktionens uppfattning om vad som är rätt och fel i USA, vem som är god och ond. Jag gör det ändå och bävar inför responsen. När texten ska revideras behöver varje mening nagelfaras, och förbehåll byggas in, utifrån uppfattningar om vem som står att vinna politiskt på texten. Reportage arbetas om och om och tar i något fall månader att publicera.

Jag förlorar min arbetsglädje och känner att jag sviker läsarna. Något händer med språket, flytet och innehållet när jag vet att jag kommer avkrävas att omarbeta, och åter omarbeta, artiklar som tidigare accepterats med mindre korrigeringar. Jag känner att mina texter blir tråkiga referat utan insikt, motsatsen till vad som är korrespondentens uppdrag.

Jag ber om ett möte med ledningen för att diskutera en arbetssituation som jag upplever blivit ohållbar. Man förklarar då för mig att om någon skulle räknar mina artiklar och komma fram till att fler är kritiska mot Demokraterna än Republikanerna, så skulle SvD ha svårt att “backa upp” mig publikt.

Att kritiskt granska och rapportera om det statsbärande partiet brukade anses utgöra en del av journalistens existensberättigande. Idag utgör det skäl för redaktionen att ta henne i örat.

Jag får även höra att en person i SvD:s ledning fått ett läsarmejl med utlåtandet att jag hyllar Trump. Ett omdöme ingen läsare gett till mig under mina snart fem år som korrespondent i USA. Tvärtom hör läsare av sig med tackord för vad de beskriver som en saklig rapportering som de har svårt att hitta på andra ställen. Varningarna från ledningen kan vara välmenande, men jag ser dem som tecken på att en ny ängslighet trängt undan försvarandet – och efterlevnaden – av publicistiska ideal, som det om konsekvensneutralitet.

Jag får en ursäkt, men min olustkänsla lever kvar. Tar sig uttryck i en grundläggande fråga: Är det möjligt att i en polariserad tid förena arbetet på en stor tidning med efterlevnaden av journalistiska principer?

Om du väljer att skriva om utmanande frågor väntar en utdragen process där återkoppling och kritik känns godtycklig, och där själva arbetet blir ineffektivt och andefattigt. Alternativet är att du väljer att tillrättalägga innehållet utifrån vad redaktionen vill höra. Min uppfattning är att den sortens journalistik inte behöver någon korrespondent utan snarare en genomarbetad översättning från engelska till svenska av texter som någon vecka tidigare stått att läsa i New York Times, The Atlantic, eller Washington Post.

Varför nöjer sig journalister med att upprepa innehållet i dessa publikationer? Jag tror att det handlar om flera saker. Många verkar helt enkelt övertygade om att rapporteringen representerar tidigare nämnda “rätta sida”, samtidigt som det överensstämmer med egna uppfattningar. Andra, upplever jag, är rädda att uppfattas som kontroversiella. Om du inkluderar perspektiv som inte redan godkänts (det som publicerats på etablerade mediers nyhetssidor är att räkna som godkänt) riskerar du att misstänkliggöras av kåren du tillhör. En liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in. Som dessutom verkar på en arbetsmarknad där du förväntas vara tacksam över lyckan att ha ett jobb. Att utmana status quo är att riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning.

Det går att fortsätta avfärda avfällingar som mindre legitima, men det går också att som journalist bestämma sig för att ställa frågor: Varför håller vi på att förlora vår publik? Vad har vi missat att förstå? Hur förtjänar vi läsarnas förtroende? Vad förstår vi av världen vi rapporterar om? Är vi nyfikna på den?

Min poäng är inte att det saknas relevant kritik mot Trump, eller att denna borde negligeras. Poängen är att etablerade nyhetsföretag skapat en ny kultur. Det är en kultur där ändamålet helgar medlen, där nyans inte tolereras och där journalistiska ideal övergivits. Medan flera nyhetsmedier fortsätter att berömma sig med att tjäna demokratin gör de medvetet avkall på grundläggande journalistiska principer som de tidigare brukade anse känneteckna denna demokrati.

I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.

Jag har landat i att min nuvarande roll inte möjliggör den sortens journalistik som jag tror på och som läsarna förtjänar. Det här beslutet har tagit tid och inte varit lätt. Under lång tid skattade jag mig lycklig över att vara korrespondent, och älskade mitt jobb. Jag har varit knuten till SvD i över tio år, de senaste fem som heltidsarvoderad korrespondent. Så det känns lite kusligt. Och jag kommer sakna er. Men jag har alltför länge saknat att kunna utföra mitt journalistiska arbete som det var tänkt.

Malin Ekman

[Linnea Lindquist @rektor_linnea]

Mitt hjärta gick sönder idag.

En elev som jag varit svinhård mot, där vi har haft många tuffa samtal med föräldrarna och där jag har satt in konsekvenser som eleven har avskytt kommer fram på skolgården.

>>>>