Kan vi stoppa paniken lite? Nej, det kan vi faktiskt inte.
I veckan lÀmnade Ànnu en politiker sina uppdrag efter misstankar om barnpornografibrott. Reaktionerna lÀt inte vÀnta pÄ sig. Men mitt i debatten valde den tidigare M-riksdagsledamoten och juristen Maria Abrahamsson att mana till lugn.
"Kan vi stoppa paniken lite?" skrev hon pÄ sociala medier.
Hon fortsatte med att pÄpeka att den som konsumerar barnpornografi inte nödvÀndigtvis behöver vara pedofil.
Rent tekniskt har hon naturligtvis en poÀng. Alla som laddar ner eller tittar pÄ övergreppsmaterial pÄ barn uppfyller inte de kliniska kriterierna för pedofili. Men frÄgan Àr om det verkligen Àr dÀr fokus bör ligga.
För mig blir det ett mÀrkligt resonemang.
Om nÄgon sitter hemma framför datorn och konsumerar filmer och bilder som dokumenterar verkliga sexuella övergrepp mot barn, vad exakt Àr det vi försöker nyansera? Vad Àr det vi vill att allmÀnheten ska förstÄ bÀttre?
Att personen kanske inte Àr pedofil?
Det kÀnns ungefÀr som att stÄ bredvid en brinnande byggnad och diskutera vilken fÀrg brandbilen har.
Problemet Àr inte vilken etikett vi sÀtter pÄ personen. Problemet Àr att varje bild, varje film och varje nedladdning bygger pÄ ett verkligt övergrepp mot ett verkligt barn.
Det finns dessutom forskning som visar att konsumtion av övergreppsmaterial inte Àr nÄgon isolerad företeelse. TvÀrtom finns det studier som pekar pÄ att personer som konsumerar barnpornografi löper en ökad risk att senare begÄ kontaktövergrepp mot barn.
Forskningen Àr inte enig om exakt hur stark kopplingen Àr eller att alla gÄr frÄn konsumtion till fysiska övergrepp, men sambandet Àr tillrÀckligt allvarligt för att tas pÄ största allvar av rÀttsvÀsende, forskare och barnrÀttsorganisationer.
Det Àr egentligen inte sÀrskilt svÄrt att förstÄ.
Precis som andra former av beroendeproblematik och tvÄngsmÀssiga sexuella beteenden tenderar konsumtionen att eskalera. Det som igÄr gav en kick rÀcker inte alltid i morgon. GrÀnser förskjuts. Fantasier normaliseras. Empatin för offren minskar.
DÀrför Àr det direkt farligt nÀr debatten börjar handla mer om förövarens eventuella diagnoser Àn om barnen som utsÀtts.
Vi har sett samma mönster i Äratal.
NÀr nÄgon avslöjas med övergreppsmaterial börjar diskussionen nÀstan omedelbart kretsa kring hans framtid, hans karriÀr, hans familj och hans anseende. Han riskerar att förlora jobbet. Han riskerar att skilja sig. Han riskerar att fÄ sitt liv förstört.
Men barnen dÄ?
Barnet pÄ bilden.
Barnet i filmen.
Barnet vars vÀrsta stund i livet fortsÀtter att spridas över internet Är efter Är eftersom vuxna mÀnniskor fortsÀtter att konsumera materialet.
Var finns paniken för dem?
För varje gÄng nÄgon klickar pÄ en fil finns det ett barn i andra Ànden av den kedjan. Ett barn som inte fÄtt vÀlja. Ett barn som blivit utnyttjat. Ett barn som fÄr leva med konsekvenserna lÄngt efter att rubrikerna försvunnit.
SĂ„ nej.
Jag tycker inte att vi ska stoppa paniken.
Jag tycker att vi borde vara betydligt mer upprörda över att vuxna mÀnniskor fortfarande ser sexuella övergrepp pÄ barn som nÄgot de kan konsumera i ensamhet framför en datorskÀrm.
Det Àr inte paniken som Àr problemet.
Det Àr normaliseringen.
@EnCarlssons@alicemedce Inte bara vill du leva i ett totalitÀrt samhÀlle dÀr staten dikterar för medborgarna vilka sorts klÀder de ska fÄ lov att ha pÄ sig, du Àr Àven tankelÀsare. Grattis. Införa diktatur som en slags kvinnojour alltsÄ? Okay dÄ förstÄr jag dig.