2025 blev mitt bästa börsår sedan jag började 2016. Tidigt i karriärer red jag Evolution, Kambi och Embracer och trodde jag hade knäckt börskoden. Det vände senare till förlustaffärer. Lade om till en mer KAP-inspirerad strategi med större diversifiering och fokus på kvalitet.
Europe has spent years worrying about Hungary. Perhaps it should start paying more attention to Spain.
For years, the EU struggled with illiberal governments that were openly sympathetic to Russia. But quietly, Spain is emerging as a major problem of its own.
- Spain has decided to legalise the status of hundreds of thousands of illegal immigrants.
- Spain's support for Ukraine consists largely of encouraging words rather than meaningful military contributions.
- Spain has announced it will not meet the target for defense spending agreed by everybody else in Europe.
- Spain's hostility towards almost everything connected to Israel has become so one-sided that it raises uncomfortable questions.
- And now Spain appears unwilling to acknowledge that China is both a strategic challenge and a systemic rival to Europe.
Is this merely Spanish domestic politics? Not really. In every case, Spain is pursuing policies that make Europe less secure. The common denominator is a failure to think strategically about the world as it actually is.
Europe spent decades underestimating Russia.
It would be unfortunate if one of its largest member states now repeated the same mistake with Russia's senior partner: China.
The problem is not that Spain is left-wing. The problem is that Spain increasingly treats very hard, strategic realities as interesting perspectives on an academic debate.
That should concern all Europeans.
Nya data om svenskars förmögenheter: hushållens tillgångar har tredubblats på 20 år. Antalet miljardärer har tiodubblats — men även vanliga löntagare har byggt förmögenhet via husägande och fonder. Läs vår nya studie på DN Debatt 👇
https://t.co/LldJAEFJRq @ollehammar
Morgan Stanley says $FUTU could “overshoot on the downside” after China’s CSRC crackdown. Mainland clients are <20% of assets but may have driven ~20% of revenue and 20%-30% of profit. Existing mainland accounts must be closed within 2 years, with only sells/withdrawals allowed.
Danskarna har börjat begära in offerter på l/v-värmepumpar, som var en stor del av förklaringen till det stora hoppet för $AOJ för några år sen. Ka-ching!
"...interessen for luft-vand varmepumper er steget med 80 procent i årets første fire måneder..."
https://t.co/ovF2R2wtQb
Äntligen!
22 års lidande. Tusentals timmar av matcher, pundits, poddar, hopp, ilska och besvikelse.
Och egentligen är det inte logiskt att vara så här hängiven ett fotbollslag. Det är mer smärta än glädje över tid. Jag förstår alla som inte är galna i idrott. För utifrån ser det absurt ut: 22 män som springer runt på en gräsmatta och jagar en boll. En lek. Inte något på liv och död, vilket man lätt kan tro när man tittar på oss supportrar.
Men ett hjärta som en gång gjutits för ett lag väljer inte längre själv.
Som så klokt sagt: idrotten är speciell eftersom den erbjuder de där fullständiga ögonblicken av glädje och eufori som livet så sällan ger oss. Den får oss att känna oss levande på ett sätt som nästan inget annat gör.
Det finns självklara höjdpunkter i livet, barn, bröllop och allt det där som för alltid etsar sig fast i människan. Men idrottens stora ögonblick letar sig också in där någonstans. De blir till minnen man bär med sig hela vägen till ålderdomen. Sådana kvällar man sitter och återberättar från en gungstol på verandan under en ljummen sommarkväll när livet ska summeras.
Och jag vet att när jag en dag tar mina sista andetag och börjar inse att livet går mot sitt slut, när minnena snabbt fladdrar förbi, familjen, kärleken, vännerna, naturen, då kommer Arsenal också finnas där.
Och ett av de ögonblicken kommer vara förra våren.
Det som i efterhand känns som startskottet till ligatiteln vi håller i våra händer idag.
Jag var där tillsammans med min åttaårige son när han för första gången fick se Arsenal på plats i London. En liten pojke som knappt förstod sammanhanget. Kvartsfinal i Champions League mot de eviga mästarna, real Madrid.
Och där och då fick min son bevittna historia. Arsenals bästa match på över 20 år.
Declan Rice skruvade inte bara in en frispark, utan två. Den andra i krysset på ett sätt som hade gjort David Beckam stolt.
Läktaren exploderade.
Och mitt i allt det där hoppade min son upp i min famn. Total eufori. Ett ögonblick av ren och fullständig glädje.
Den känslan vi fick dela tillsammans, far och son, är unik. Det är magi. Och det är ögonblick som inga pengar i världen kan köpa.
Jag vet redan nu att just det minnet kommer vara ett av dem som fladdrar förbi allra sist.
För oss Arsenal-supportrar kommer den här tiden alltid vara en del av vilka vi är. 22 års väntan är över. Min relation till Arsenal är inte över, men annorlunda. Ångesten i soffan kommer nästa säsong inte var lika stor, för vi har nu vår buckla. Den eviga tvåan är nu etta.
När Arteta kom tillbaka till Arsenal var det inte till ett färdigt lag. Det var till ett hus där väggarna börjat spricka. Bara dagar innan han skrev på hade han suttit på Citys bänk och sett vårt förfall på nära håll, ett City som krossade Arsenal på Emirates.
Arsenal, klubben som en gång andades elegans, stod nu mest och drog efter andan. Tyngd av gamla namn, slitna ben och hjärtan som inte längre slog för vapnet på bröstet.
Men mitt i det grå började något röra på sig.
Arteta rensade ut det som skavde. Özil försvann. Aubameyang också. Stjärnor, ja. Men inte längre större än laget. In kom hunger, disciplin och spelare som förstod att Arsenal behövde bli större än varje enskild spegelbild.
Bit för bit byggdes något nytt. Inte bara på planen, utan på läktarna. Varje passning, varje löpning, varje tackling sydde ihop det som slitits isär.
Den 8 maj 2022 var vi där när Louis Dunfords The Angel började bli något mer än en låt. North London Forever. Vi förstod nog inte då vad den skulle komma att betyda. Men den blev en bro mellan klubb och själ.
Sakta återvände tron. Inte som en explosion, utan som ett ljus i gryningen.
Vi spelade fotboll som fick hjärtat att slå snabbare. Vi slog rekord. Vi reste oss. Men där borta stod City, med historiens kanske bäste tränare, som ett berg man klättrar men aldrig riktigt når toppen av.
Och världen viskade: bottlers.
Men ur hånet föddes något hårdare. Kallare. Mer beslutsamt.
Fokus blev knivskarpt. Att vinna. Till varje pris.
Vi byggde en defensiv som inte bara stod emot, utan svalde motståndare. Europas bästa. Inte av slump, utan genom disciplin i varje steg, varje duell, varje detalj.
När offensiven skadades och tappade sin glans blev laget inte svagare. Det blev mer cyniskt. Mer moget. Som en boxare som lärt sig slå exakt när det gäller.
Och nu står vi här.
Många pekar på fasta situationer, som om det vore något billigt. Något mindre värt. Men de missar poängen.
När motståndarna parkerar bussen framför oss regnar hörnorna som ett stilla höstregn. Och vad är fotboll om inte förmågan att anpassa sig till vädret?
Vi gjorde det till konst.
För det här är Artetas Arsenal.
Ett lag där inget lämnas åt slumpen. Där varje detalj vridits och vänts tills den sitter rätt.
Efter 22 år av längtan, efter tre år av att falla precis vid mållinjen, efter hån, skratt och tvivel, står vi nu här med ligatiteln i våra händer.
Det är inte bara en framgång.
Det är en återfödelse.
Klockan fem på morgonen filmas våra stjärnor när de vandrar runt arenan. De ler. De dansar med fansen. De njuter av stunden de kämpat för i så många år.
Oket är borta.
Nu står giganten högst upp på berget.
North London Forever.
@AnderssonUlla@lillemlan@perkaijser Du kan ju börja med att utreda alla gängkriminella som går hemma “sjuka” och lever på bidragssystemet.
Inte människor som:
jobbat, sparat, tagit risk, lagt undan pengar varje månad i många år och till slut byggt upp ett kapital genom ISK.
Det skickar helt fel signaler, Ulla!